Det händer mycket i Norrland.
Ännu mer i Övre Norrland.
I Skellefteå behöver Northvolt anställa. När allt är i drift 2025 förväntas fabriken ha omkring 3 000 anställda. Med kringeffekter kan det handla om 10 000 arbetstillfällen.
I Luleå har Facebook storsatsat på serverhallar.
I Kiruna ska statliga gruvjätten LKAB investera mellan 150 och 400 miljarder kronor för att ställa om till fossilfri produktion. Det kan innebära 2 000–3 000 nya jobb under den 20-åriga byggprocessen.
Industrisatsningar som i mångt och mycket saknar motstycke i ett svenskt perspektiv, ja till och med i ett europeiskt.
Gröna är de också.
Vilket borde få ministrar, politiker på allehanda nivåer och statliga myndigheter att dansa hambo. Men likt Svend Asmussen violinvirtuoseri blir det i vissa fall en hambo om bakfoten i otakt med tiden.
Bakslag nummer ett: Tillväxtverket kastar in Gotland och kastar ut Västerbotten ur Fonden för rättvis omställning. Bakslag nummer två: Trafikverket tycker att Norrbotniabanan ska göra halt i Skellefteå. I varje fall tillfälligt.
Om det sistnämnda kunde Norran berätta i måndags (14/12 2020).
Det blir inga nya byggen av väg eller järnväg före 2033, varnade Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon regeringen i höstas. Anledningen är enkel: Många vägar och järnvägar har nått sin tekniska livslängd. De behöver åtgärdas.
Det är en rimlig förklaring. Underhållet av vägar och järnvägar, av infrastrukturen i stort, är kraftigt eftersatt. Däremot är det orimligt att myndigheter som Trafikverket tycks blunda för det som händer ”norr om Dalälven”.
När regioner växer – som Norr- och Västerbotten gör – behöver också infrastrukturen växa. Och då handlar det inte bara om att snabbt, säkert och billigare kunna transportera gods från norr till söder och tillbaka till igen. Det handlar i minst lika stor utsträckning om behovet av en förstorad arbets- och studiemarknad.
Elisabeth Sinclair är projektledare för Norrbotniabanan. Hon menar att Trafikverket grundar sina synpunkter i en undersökning som visar att behovet är större i södra Sverige. Att det inte borde göras någonting alls i Norrland.
Det är en märklig, om än inte helt oväntad, syn på norra Sverige. Om dess behov av en väl fungerande infrastruktur.
För att vara frispråkig handlar det närmast om en postkolonial syn på Norrland. Förse södra Sverige med basvaror som el, stål och skog. Men tro inte att ni får någonting tillbaka.
Trafikverket vill alltså pausa byggandet av Norrbotniabanan i Skellefteå. Pengarna är slut.
Den intressanta frågan är varför det blivit så. Om det är snålhet från staten sida, eller om det är Trafikverket som har problem med att hantera anslagen. Att det finns brister i deras ekonomiska kompetens.
Dagens Industri har tittat närmare på Trafikverkets göranden och låtanden.
De har kommit fram till att räknar man ihop fördyringarna för Förbifart Stockholm, Ostlänken och Stockholms blå tunnelbanelinje handlar det om ett påslag som motsvarar hela statens budget för infrastruktur under 2019.
Lägg därtill fiaskot med järnvägstunneln under Hallandsåsen som blev elva gånger dyrare än ursprungsbudgeten.
Att tidigare regeringar – röda och blå – visat så blygsamt intresse för att successivt underhålla vägar och järnvägar ser vi resultatet av nu. Det lappas och lagas mer eller mindre i panik.
Samtidigt som samhällsviktig infrastruktur, som Norrbnotniabanan, sätts på standby. Det är inte acceptabelt.
Frågan är när och vad som behövs för myndigheter och politiker att ise att Sverige, inte bara Norrland, behöver Norrbotniabanan. Att den är av stort samhällsintresse. En from förhoppning är att det inte dröjer alltför länge.