Luftkeyboard? Ulf Kristersson minns KENTs sista spelning 2016 som ett av sina bästa musikminnen.
Vissa fans blev besvikna, men inte statsminister Ulf Kristersson. Att Kent återförenas för tre spelningar nästa år är "riktigt roligt och riktigt modigt" enligt moderatledaren, som tidigare kallat Kents sista spelning 17 december 2016 för sitt största musikminne.
Nyheten drog även igång ett replikskifte i tidskriften Liberal Debatt, där klassiskt inomliberala konflikter gjordes som nya genom friskt citerande av bandet.
Borgerligheten verkar ha en särskild förkärlek för Jocke Berg & CO, och i regel har det varit just Kristersson och hans vurmande för det i likhet med statsministern Eskilstunabördiga bandet som stått i centrum när frågan ställts – varför gillar högern Kent?
Redan 2022 förärades frågan en artikel i Arbetet, som nu ompublicerats efter att återföreningen annonserats. Profiler som Andres Lokko, Moa Berglöf och Markus Larsson försökte svara på hur ett parti till höger kan vara så fyllt med individer som gillar ett band med vänsterprofil.
Förklaringsförsöken gick tyvärr sådär, men Po Tidholm kan ha varit något på spåret när han teoretiserar om att moderater "störs inte av Joakim Bergs vänstertexter eftersom de är obegripliga." En poäng har även Amanda Broberg, liberal debattör, som ifrågasatte själva premissen. Hon hävdar att det är folkpartister som gillar Kent, moderater föredrar dansband och Abba. Undantaget är folkpartistiskt kodade moderater, som – just det – Ulf Kristersson.
Grisch. Dagens ungdom kopplar ihop bandet Kent med en slags nymodig stekarstil.
Jag, som precis som alla andra svarta och svåra jämnåriga hade massa Kent på min första MP3-spelare, har svårt att förstå frågan. Tanken att Kent skulle vara ett omöjligt band att uppskatta för alla till höger om sossarna känns ungefär lika aktuellt som tanka musik på en MP3-spelare. Då som nu var Kent ett av Sveriges populäraste band.
Trigger warning för medelålders män som inte låtit rockdrömmarna dö, håll i hårfästet nu:
– Kent är 2024 typisk pappamusik.
När Erik Helmerson i DN önskar att Jocke Berg skulle förbjuda Ulf Kristersson att lyssna på Kent undrar jag om vi tänker på samma band. För Kent är så mainstream och medelklassfolkligt det kan bli. Hallå, Jocke Berg sjöng ledmotivet till filmen Bilar 2. Inte särskilt uppkäftigt eller radikalt.
Henrik Jönsson, liberatariansk Youtube-profil, var hyfsat träffsäker när han i Arbetet avfärdade Kent med orden: "Svärta och svärta, mer grådaskig bostadsrättsångest." Kent är, med andra ord, musik det är fullt logiskt att moderater, folkpartister och Ulf Kristersson lyssnar på.
Journalisten Jonna Sima skriver i Aftonbladet att hemligheten med KENT är att bandet skapar en kumbayah-stämning.
Lyssna bara på kidsen, som utnämnt Kent till grisch-musik. Grisch är alltså ungdomska för en slags nymodig stekarstil, som ska utstråla pengar och klass. Jag ser mest mellanchefer i miniatyr. Från Tiktok kan man förstå att det visserligen finns kids som ser sig som "vänster-grisch" vilket verkar vara en subkultur i subkulturen som går ut på att typ vilja vara Alex Schulman. Inget i subkulturen som kopplas samman till Kent, främst genom uppspeedade versioner av låten Pärlor, är särskilt klassiskt vänster-kodat.
I den upp och nervända värld som Kent-debatten skapat, är det Aftonbladets ledarsida som har det vettigaste att säga: att Kent är en lägereld. Jonna Sima nöjer sig med att konstatera att Kristersson aldrig på riktigt kommer förstå klassdimensionen i texterna, men skapar i övrigt fin kumbayah-stämning. Kanske är det precis den lägereld som behövs just nu, i oroliga tider. Konserterna lär i alla fall lugna några oroliga mellanchefsjälar.