Ibland måste några barn dö, så att man kan förbättra förlossningsupplevelsen. Så resonerar Svenska Barnmorskeförbundet när de ifrågasätter att antalet igångsatta förlossningar har ökat.
Enligt statistiken sätts idag var fjärde förlossning igång av sjukvården. En fördubbling sedan 2010. Igångsättning kan ske genom att den gravida ges läkemedel, att man för in en ballong som trycker på livmodertappen vilket stimulerar den att öppna sig, eller att man tar hål på fosterhinnorna. Ofta ges hormondropp som innehåller det kroppsegna hormonet oxytocin, vilket gör att värkarbetet sätter igång.
Normalt skiljer sig inte en igångsatt förlossning från en som startat naturligt. Vissa studier tyder visserligen på att igångsatta förlossningar löper större risk att sluta i kejsarsnitt, men orsakssambandet är inte klarlagt.
Vad forskning däremot visat är att det ökade antalet igångsättningar räddar liv. I början av 2000-talet var det fortfarande en regel att förlossningsvården lät gravida kvinnor gå två, eller i vissa regioner till och med tre, veckor över tiden. Något som innebär en ökad risk för intrauterin fosterdöd, det vill säga att barnet dör i magen.
Många gravida tror att risken att förlora bebisen är över när de första tre månaderna passerat. Så är det inte. Även om det är ovanligt, dör omkring 400 barn i livmodern under den senare delen av graviditeten. 40 procent av dessa efter graviditetsvecka 37+0, det vill säga i fullgången graviditet. Det är betydligt fler än vad som dör i så kallad SIDS, plötslig spädbarnsdöd.
Skälen till att fullgångna barn dör i magen kan vara flera. Ett är att moderkakans funktion snabbt avtar i slutet av graviditeten. Risken ökar dessutom om mamman är äldre, vilket allt fler gravida är numera, vid graviditetsdiabetes och preeklampsi. Socialstyrelsens riktlinjer har därför ändrats till att kvinnor ska erbjudas igångsättning i vecka 41. Vilket är oerhört bra.
Några som står bakom förändringen är SFOG, svensk förening för obstetrik och gynekologi, förlossningsläkarnas specialistförening inom Läkarförbundet.
– Igångsättning erbjuds i de fall när fördelarna med att föda barnet överväger fördelarna med att vara fortsatt gravid, påtalar Sophia Brismar Wendel, överläkare och docent i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet (SVT 1/8).
Barnmorskeförbundet är däremot kritiskt. De menar att det ökade antalet igångsättningar medikaliserar förlossningsvården. I SVT säger barnmorskan Charlotte Evander att: “alla kvinnor som sätts igång i syfte att rädda enstaka individer får en ökad risk för kejsarsnitt, stor blodförlust och försämrad förlossningsupplevelse”.
Sättet barnmorskorna resonerar på är orimligt, men går tyvärr i linje med den inställning man har till hemförlossningar, där en “naturlig” förlossningsupplevelse anses viktigare än närhet till livräddande vård.
Svenska barnmorskor gör ett oerhört viktigt arbete och deras kunskaper är ovärderliga. Samtidigt är det djupt oroande att de på grund av missriktad yrkesstolthet vägrar att lyssna på den medicinska professionen, viftar bort forskning och är beredda att riskera kvinnors och barns liv för att hålla läkarna borta.
Så gott som varje gravid kvinna är beredd att gå igenom helvetets förlossningseldar om det innebär att få ett levande barn i sina armar istället för ett dött. En igångsättning är ur den aspekten ingenting att orda om. Det är dags att Barnmorskeförbundet slutar pissa revir och börja sätta patienterna först.