Kulturminister Parisa Liljestrand flätar skoband i den samiska montern på bokmässan i Göteborg 2024.
Trots att samerna erkänns som både urfolk och nationell minoritet är deras rättigheter inte så självklara som vi vill tro. Upprepade gånger har FN kritiserat Sverige för att ännu inte ha ratificerat ILO 169, den internationella konvention som stärker urfolks rättigheter.
Den ligger inte i byrålådan utan på skrivbordet, menade dåvarande kulturminister, tillika sameminister, Alice Bah Kuhnke (MP) år 2015 – ett uttalande som senare ledde till kampanjen #passapennan. Om Kuhnke fick tag på en penna eller ej är oklart, liksom status för den svenska ratificeringsprocessen. Det är därför förståeligt om samerna i Sverige känner sig bortglömda. Vår nuvarande politiker på ministerposten, Parisa Liljestrand (M), fick inte ett enda rätt när hon häromåret skulle testas i samekunskap.
Även om vi kan och bör förvänta oss mer av det statsråd med ansvar för området, är Liljestrands kuggande representativt för okunskapen generellt. Majoritetssamhället pratar sällan om samerna, och när samiska frågor väl når den offentliga debatten är det ofta i skenet av konflikter.
Och konflikter finns det gott om. Vanligtvis (nästan alltid) gäller det markrättigheter och självbestämmande. Som av en slump är just det ämnet för artikel 14 i urfolkskonventionen – den skrivelse som anses vara bromsklossen i den svenska ratificeringsprocessen. Att stå upp för minoritetsskyddet är lättare sagt än gjort när viljan krockar med andra intressen. Inlägg i debatten klingar ofta som olika varianter av “klart att samerna har rätt till sin mark, men…”
Vanligtvis är Sverige en av FN-klassens duktiga flickor när det kommer till mänskliga rättigheter. I urfolksfrågan verkar vi ha fått för oss att vi är ett undantagsfall, som om Sveriges urfolk är det enda vars intressen någonsin skulle krocka med andra. Att sätta sig på hasorna är i vårt fall således försvarbart – till skillnad från när de där andra sviniga kolonisatörerna gör på samma sätt.
Oviljan hos politikerna att agera gör att samerna hamnar i en rävsax. Generellt är svenskar numera okej med samerna, så länge de inte kräver någonting. En Brå-rapport från förra året visar att välviljan snabbt rämnar när samerna gör anspråk på sina rättigheter. Hatbrotten ökar som motreaktion på att man hävdar sin rätt till mark och resurser. Rapporten bekräftar också att det finns en koppling mellan framsteg för samiska rättigheter och ökade hatbrott. När politiska beslut stärker deras ställning, eskalerar situationen. Samerna kan med andra ord välja hävda sin rätt, men får minst sagt ta smällen för det.
Olivia Lindroth Steinwall är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
De nationella minoriteterna har en given plats i det svenska självförhärligandet, men blir ett störande moment när deras rättigheter faktiskt ska innebära något i praktiken. Debatten präglas av en stark “vi och dem”-ton. Vi kan hylla samerna som en del av “oss”, men deras rättigheter förblir något “de” kräver.
ILO 169 har nu dammat till sig på olika regeringars skrivbord i ett decennium, och det är hög tid att välja: antingen att stå upp för våra fina principer i praktiken, eller erkänna att Sverige aldrig menade allvar.
Eller gör som vi gjorde i fjol – önska en glad nationaldag och glöm sen bort frågan till nästa år.