Per Bolund har meddelat att han inte tänker fortsätta som språkrör efter Miljöpartiets kongress i höst (DN 15/6). Efter bara fyra år på posten tycker han att det är rätt tid att låta ett nytt manligt språkrör ta över.
Avhoppet känns oväntat och plötsligt. Bolund blev vald till språkrör 2019, som efterträdare till Gustav Fridolin. Då hette det kvinnliga språkröret vid hans sida Isabella Lövin, som dock redan 2020 valde att tacka för sig och avgå när partiet hittat en ersättare. Det utlöste ett maskrosornas krig, där åtta kvinnor kandiderade till posten. Segrande ur den striden gick Märta Stenevi.
Miljöpartiet har en partiledarmodell som inte påminner om något annat partis. Inte bara att partiledarskapet är delat, alltid mellan en man och en kvinna. De är även ensamma om att ha en tidsgräns, som gör att partiledarnas dagar alltid är räknade. Något som kan vara tacksamt om en mindre populär partiledare egentligen inte vill tacka för sig – men blir ett tydligt sänke när populära företrädare tvingas avgå i förtid.
Bolund väljer dock att lämna utan att ens vara nära den högre tidsgränsen. Samma sak gjorde Isabella Lövin, som blev vald 2016 och avgick en bit över fyra år senare. Bolund har inte gett några tydligare anledningar än att det känns som det är dags, att han jobbat i politiken länge och vill ha tid att göra något annat. Samtidigt är det lätt att misstänka att partiets svaga opinionssiffror har något med beslutet att göra. Att det finns en vilja att hitta en ersättare som hinner bli etablerad nog att agera vallokomotiv till 2026.
Känslan blir dock att Bolund nästan avgår innan han tillträtt. Fyra år är en kort tid att vara partiledare. Risken är att det ständiga bytandet gör att väljarna får svårt att hänga med, och att det inte finns tid att bygga igenkänning och förtroende. Ännu mer så tack vare det delade partiledarskapet, som gör att han gjort långt färre framträdanden än en ensam partiledare hade gjort. Partiledare sitter kortare nu för tiden – det gäller alla partier, undantaget SD där Jimmie Åkesson är inne på sitt nittonde år – men frågan är om vad som i praktiken är två års partiledarskap eftersom allt delats med en partiledarkollega är allt för kort. Särskilt som tanken är att ett delat partiledarskap ska göra det lättare att få ihop livspusslet och orka är det märkligt. Språkrörsmodellen lär vara uppe för diskussion inför Miljöpartiets kongress, det är lätt att förstå varför.
Frågan som riskerar att överskuggas av vem som ska leda partiet är vilken riktning partiet ska ta politiskt. Än mer så när det ska bytas konstant. Här riskerar dock partiledarmodellen återigen att ställa till problem. En fördel med delningen är att man kan välja språkrör som appellerar till olika typer av väljare, och tillhör olika partifalanger. Det kan öka den interna sämjan (kanske vore det något för Liberalerna att testa) men risken är förstås att partiet framstår som splittrat och otydligt. Frågan Miljöpartisterna behöver ställa sig i höst är kanske vart de är på väg, snarare än vem som ska ratta elbilen.