Det är svårt att veta vilket.
Om gotlänningarna är att gratulera eller beklaga.
Om norrlänningarna är att gratulera eller beklaga.
Om de geografiska kunskaperna brister hos Tillväxtverket.
Eller om det är någonting annat. Hur som helst.
I början av året presenterade EU-kommissionen ett förslag till en ny fond: Fonden för rättvis omställning. Den är tänkt att ”hantera de ekonomiska och sociala kostnaderna för omställningen till en klimatneutral och cirkulär ekonomi.” Totalt handlar det om cirka 6,3 miljarder kronor.
Kvarnarna i Bryssel mal, och mal vidare.
EU-kommissionen analyserar och kommer fram till att fonden ska gå till Övre Norrland, det vill säga Norr- och Västerbotten. Två regioner som är beroende av koldioxidintensiva industrier. Satsa där pengarna gör mest nytta.
Att dessa industrier sysselsätter många, både direkt och indirekt, fanns också med i bilden.
Kvarnarna flyttas från Bryssel till Stockholm, Fortsätter mala.
Regeringen kommer fram till att miljarderna kan gå till ”åtgärder för klimatomställning av stål-, mineral- och metallindustrin samt raffinaderibranschen”. Klokt. Industrins utsläpp står för 32 procent av Sveriges totala utsläpp. De största ”bovarna” är järn- och stålindustrin, mineralindustrin samt raffinaderierna. De står för 70 procent av de 32 procenten.
Det är nu som Tillväxtverket kommer in i bilden.
Det är nu som saker och ting börjar spåra ur, utvecklas till det sämre, eller vad man nu ska kalla det.
Tillväxtverket får i uppdrag av regeringen att ge förslag på vilka regioner ”utöver redan utpekade regioner i Övre Norrland” som ska omfattas av EU-pengarna. De kommer fram till stål- och mineralindustrin i Norrbotten och på Gotland.
Det vill säga: Gotland kastas in och Västerbotten kastas ut. Gotland blir en del av Övre Norrland och Västerbotten blir en del av … ja, jag vet inte vad.
Hårddraget, men ändå …
Tillväxtverkets slutsatser och geografiska irrfärder har självklart retat upp Länsstyrelsen Västerbotten. De har, för att tala i svensk klartext, blivit tämligen förbaskade. Nu jobbar man hårt för att länet ska komma in på banan igen.
Grundläggande är att Tillväxtverkets förslag harmonierar illa med EU-kommissionens och regeringens tankegångar.
I klartext handlar det om metallindustrins omställning i Västerbotten (Boliden Rönnskär) och stålindustrins omställning i Norrbotten, och kopplingarna däremellan. Och det handlar om batterifabriken Northvolt.
Boliden Rönnskär är en miljöbov. Det går inte att förneka. Rönnskärsverken står för nästan 80 procent av utsläppen av växthusgaser från länets industrier.
Det är ett av flera tungt vägande skäl till varför Västerbotten – och därmed Boliden Rönnskär – ska inkluderas i fonden.
Ett annat är att blicka framåt. Mot riksdagsmålet om nettonollutsläpp 2045. Mot en cirkulär ekonomi.
I en sådan har Rönnskärsverken en nyckelroll. Möjligheten att kunna leverera klimatneutrala metaller till Northvolt, att kunna leverera klimatneutral koppar till elektrifieringen av Sverige.
I bakgrunden finns också tankegångar på och visioner om att göra Skelleftetrakten till ett metallurgiskt center med innovation, teknikutveckling och kompetenskluster.
Enkelt uttryckt: Västerbottens och Boliden Rönnskärs omställning är avgörande för Sveriges dito.
Alltså. Genom att inkludera Västerbotten och Rönnskärsverken i Fonden för rättvis omställning kan de bidra till minskade utsläpp. Nu gäller det för länsstyrelsen, för regionen och för kommunerna att agera på olika sätt. Och göra det klokt.
Och medskicket till Tillväxtverket blir en sliten, gammal klyscha: Gör om och gör rätt.