Fem år har gått sedan uppropet #metoo spred över internet med en sådan kraft att det spillde över på den analoga världen.

Fem år har gått sedan skådespelerskan Alyssa Milano tweetade en enkel uppmaning: Om alla som utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp postade #metoo i sociala medier skulle det ge en bild av problemets magnitud.

I Sverige slog uppropet stort och följdes av ett flertal efterskalv. Under åren som gått har vi debatterat pressetiken kring namnpubliceringar och förtalsmål mot kvinnor som pekat ut sina förövare eller berättat om övergrepp i sociala medier.

#metoo har kallats både häxjakt och folkjustis. I vissa av rörelsens förgreningar är det kanske svårt att neka till att så har varit fallet.

Men då finns det anledning att gå tillbaka till rörelsens begynnelse, och den allra första tweeten, för en påminnelse om vad det från början handlade om.

För de flesta av dem som vittnade om utsatthet handlade #metoo varken om att peka ut en specifik förövare eller att själv framträda i en annan roll än den som en röst bland många.

Den klagokören gjorde tydligt vad många redan visste: de drabbade är många. Kvinnor är drabbade i högre utsträckning, men även män är utsatta. Förövarna är i regel män. Sexuella övertramp förekommer nästan överallt: i skolor, på arbetsplatser, inom kyrkan och föreningslivet.

Lika mycket som #metoo fastnade i händerna på en skadlig presslogik, när jakten på kända män att peka ut för att sälja lösnummer drog igång, har det varit positivt att nyheter om övergrepp och sexistisk internkultur kunnat samlas under ett gemensamt paraply.

Uppropet har blivit en självklar referenspunkt där medierapportering om forskningsstudier, rättegångar, både nya och äldre fall, kan inordnas och bli en del av en större historia i stället för isolerade incidenter.

Dessutom fanns det en poäng i att uppropet inte bara handlade om de grövsta fallen utan även satte fingret på gråzonerna. Även om det varit grund för kritik.

Samlingen under ett gemensamt upprop behöver inte innebära ett likställande. Att resonera så missar lätt att #metoo inte bara handlade om brott och straff. Uppropet handlade minst lika mycket om handlingar, som inte är olagliga, men som vi ändå måste prata om.

Att klumpigt ragga på en kollega är inte – och bör heller inte vara – olagligt, men att ihärdigt utsättas för det är ett arbetsmiljöproblem som drabbar många kvinnor. Det behöver vi kunna prata om och hantera.

En särskild styrka i hur den svenska #metoo-rörelsen kom att organisera sig var de olika branschuppropen, som gjorde det tydligt att det handlar om ett omfattande arbetsmiljöproblem.

I grunden handlar #metoo om hur vi som människor ska bete oss mot varandra. En fråga som är större än juridiken.

Det handlar även om det förebyggande: Hur motverkar vi en tystnadskultur där övergrepp frodas?

På så sätt har #metoo öppnat locket till något som inte går att stänga: kan en högt uppburen man som systematiskt nyttjar sin position känna att han är orörbar och skyddad av omgivningen i en värld efter #metoo?

Svaret är nog oftare nej nu än tidigare, ett tydligt tecken på att vittnesmålen har lett till förändring.