Det finns skrämmande läsning.
Och sådan som är än mer skrämmande.
Till den sistnämnda kategorin hör den rapport som FN:s naturpanel IPBES släppte i höstas.
Deras slutsats: Vi står inför en tid av pandemier skapad av människor. Kopplade till klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald orsakad av mänsklig aktivitet.
När vi pratar klimatförändringar brukar vi prata om smältande polarisar och stigande havsnivåer. Vi pratar om stormar och skyfall, extrema värmeböljor och torka. Vad vi pratar mindre om är pandemier.
Men det gör IPBES.
Nya sjukdomar riskerar att snabbt sprida sig över världen till följd av bristande djurhållning och onaturlig kontakt mellan människor, tama djur och vilda djur och deras smittoämnen.
Situationen förbättras inte av att människor och djur tvingas fly i takt med att klimatet förändras. Vilket i sin tur leder till ny eller ökad kontakt mellan arter. Vilket i sin tur leder till ökad risk för nya pandemier.
Det som var mörkt riskerar att bli nattsvart. Om vi inte gör vad vi kan för att förhindra utvecklingen.
Vi behöver värna och skydda områden och regioner med hög biologisk mångfald. Vilket i sin tur leder till minskad kontakt mellan vilda djur, boskap och människa. Vilket i sin tur bidrar till att minska risken för nya sjukdomar och pandemier.
Vi befinner oss mitt i en pandemi som vi förmodligen inte ens sett början på slutet av. Vi har lärt oss mycket. Inte minst att beredskapen var allt annat än god. Varken nationellt eller globalt.
Frågan är: Hade vi kunnat göra någonting annorlunda, hade vi kunnat vara bättre förberedda?
Ja, konstaterar Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och partiets försvarspolitiska talesperson Allan Widman i en debattartikel i Sydsvenskan (7/2 2021).
De menar att det saknas både lagstiftning och organisation för att staten ska kunna agera snabbt och effektivt.
För det första: Det behövs en krislagstiftning som under en begränsad tid ger regeringen möjlighet att agera. Självklart under parlamentarisk kontroll och prövning.
För det andra: Det civila försvaret behöver förstärkas. Det behövs moderna beredskapslager, en tydlig organisation och utbildad personal.
För det tredje: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) behöver få ett starkare mandat att samordna resurser vid komplexa samhällskriser.
För det fjärde: Det behövs ett nationellt säkerhetsråd i riksdagskansliet under ledning av statsministern. Det ska arbeta strategiskt, förutseende och förberedande.
Sammanfattningsvis betyder det mer makt och fler särskilda befogenheter till regering och myndigheter.
Vilket är klokt i en krissituation där det behövs snabba beslut. Mycket av den kritik som riktats mot regeringens hantering av coronapandemin handlar också om saktfärdighet. Inte minst när det gäller hanteringen av den tillfälliga pandemilagen.
Det är kloka synpunkter och förslag som Nyamko Sabuni och Allan Widman presenterar i sin debattartikel. Väl värda att ta med sig in i diskussionerna om eventuella förändringar av krislagstiftningen.
Men som Liberalerna påpekar: det behövs mer än lagändringar för att Sveriges beredskap ska bli bättre.
En sak är nämligen helt säker. Sverige och världen står inför nya kriser, inför hot som växer sig allt starkare.
Klimatkrisen behöver hanteras. Och det snabbt. Om vi inte gör det är vi på väg in i ett våldsamt, katastrofalt, farligt och kaotiskt kapitel i jordens historia orsakad av mänskligheten, som forskarna skriver i IPBES-rapporten.
Det är ett skrämmande framtidsscenario. Mer skrämmande än den rysligaste rysaren av Stephen King.
Men det är ett framtidsscenario som Sverige behöver förbereda sig på.