I början var det jätteläskigt, berättar Emelie för SVT (3/7). Hon är en ung person som på ungdomspsykiatrin i Malmö har haft så kallad brukarstyrd inläggning. Tanken är att patienten genom att själv välja när den ska bli inlagd ska känna sig mer involverad i sin vård, och att metoden ska minska antalet tvångsinläggningar.
Redan det är ett gott syfte. Möjligheten att vårda mot patientens vilja, när någon riskerar att bli en fara för antingen sig själv eller omgivningen, finns vid psykiatriska tillstånd. Till skillnad från vid fysiska, där en patient kan tacka nej till vård, även om det kan kosta dem livet.
Anledningen till skillnaderna är att patienter med psykiatriska tillstånd kan vara i ett skick då de inte är beslutsföra. Beslut om tvångsvård bygger på antagandet att patienten hade velat ta emot vården under vanliga omständigheter, att patienten trots sjukdomen vill överleva.
Det är dock ett verktyg som bör användas sparsamt. Tvångsinläggning och olika tvångsåtgärder riskerar att traumatisera. Och även om patientens omdöme är grumlat handlar det om en individ med rättigheter, med agens om än försvagad som behöver respekteras i den mån det är möjligt. I vintras tittade Uppdrag Granskning närmare på bältning av barn inom ätstörningsvården, en kontroversiell metod där unga människor spänns fast för att kunna tvångsmatas. Flickor som drabbats berättade hur det satt spår.
Därför är metoder som kan minska inslaget av tvång inom psykiatrin önskvärda. Brukarstyrd inläggning används redan över hela landet för vuxna, men för barn och unga finns det bara tillgängligt i omkring hälften av regionerna. Ett forskarteam lett av Björn Axel Johansson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, har följt ett antal barn och unga som vårdats med metoden och resultaten, vilka nyligen publicerats i The Lancet Psychiatry är lovande. Både antalet inläggningar och tvångsinläggningar minskade. Även kostnaden per patient minskade med ungefär 10 000 kronor per patient och månad, även om det inte är huvudsaken.
Både deltagande unga, och studiens författare, kände i början en viss skepsis. Att ta ansvar för sin egen vård är förstås ett stort ansvar för en ungdom, och troligen inte något som funkar smärtfritt i alla situationer trots studiens lovande resultat. Det gör det inte för vuxna heller. Att det överlag tycks fungera positivt innebär dock att fler regioner bör överväga att införa metoden. På samma sätt behöver man anamma även andra metoder för att minska inslagen av tvång, och när det är nödvändigt använda sätt som uppfattas som mindre kränkande – exempelvis är det stor skillnad att bältas för tvångsmatning, och att bli fasthållen av en annan människa.
De flesta former av psykiskt insjuknande innebär en förlust av autonomi, som följd av sjukdomen blir patienten i regel sämre på att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Att vården inte ytterligare bidrar till den passiviseringen, genom att låta patienten ta ansvar i den mån hon är kapabel är viktigt. Dels för att det visar en grundläggande respekt för individen, och ett förtroende som tvångsinsatser ofta riskerar att rasera. Den typen av metoder bör få större genomslag inom hela psykiatrin.