Beskedet som kom var inte oväntat.

Det är ingen väl förborgad hemlighet att Nyamko Sabuni ogillar januarisamarbetet.

Liberalerna har förvisso fått igenom delar av sin politiska agenda: reformer på skolområdet, åtgärder mot hedersvåld, sänkt skattetryck och mer pengar till försvaret. Sakpolitiska framgångar enligt Sabuni.

Men som inte gett önskat resultat i opinionen. Snarare är det så att det som Liberalerna ser som framgångar gjort att partiet skvalpar omkring en bra bit under fyraprocentsspärren.

I januari 2019 röstade Liberalernas partiråd ja till januariavtalet. Med förhållandevis bred marginal.

Nu är läget det omvända. Många i partiet anser att borgerliga väljare skrämts bort av samarbetet med den rödgröna regeringen. De vill att Sabuni ska gå vidare och deklarera att det är ett samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna som är målet efter nästa val.

Ur ett socialliberalt perspektiv är det allt annat än rätt väg att gå.

Liberalernas problem kan sammanfattas i två punkter: För det första går Liberalerna i otakt med tiden, och för det andra tycks Nyamko Sabuni inte vara en tillgång för partiet.

Att Sabuni i den senaste Novus-mätningen av förtroendet för partiledarna landar på åtta procent, och är sämst i klassen, är mer bekymmersamt än positionen under riksdagsspärren.

Hur ska en partiledare med så lågt förtroende bland väljarna kunna föra partiets talan och rädda kvar det i riksdagen?

Men att skylla det prekära läget på Nyamko Sabuni är att göra det väl lätt för sig. Krisen började långt innan Jan Björklund meddelade att han skulle avgå som partiledare.

Den började på 1990-talet när dåvarande Folkpartiet successivt började lämna socialliberalismen.

Bland socialliberaler fanns det förhoppningar om att Erik Ullenhag skulle ta upp den tappade tråden, göra partiet till den progressiva kraft som det en gång var. Sabuni vann maktkampen.

Med orden ”jag tror inte att man ska förvänta sig att det ska uppstå någon typ av januariavtalet 2.0” har Nyamko Sabuni satt snöbollen i rullning. Nu gäller det att hon följer upp med svar på några andra centrala frågor.

För det första: Är det ett samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna som är huvudalternativet?

För det andra: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har successivt närmat sig politiskt. Kan Liberalerna tänka sig att ingå i ett samarbete där Sverigedemokraterna får säga sitt?

För det tredje: Någon gång i framtiden har coronapandemin blåst över. Finns det i ett post-corona-samhälle utrymme för ett parti med prefixerna marknads- och krav- före liberalism? När samhället ska byggas upp igen.

För det fjärde: Om det inte blir en ny ”fyrapartikonstellation” mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, hur ser Liberalerna på regeringsbildningen efter valet 2022?

Det finns fler frågor.

Medan paniken är nära hos Liberalerna mår Centerpartiet bra i januarisamarbetet. Men även Annie Lööf ställer sig tveksam till ett nytt samarbete med Socialdemokraterna. I stället vill hon ha ett brett politiskt mittfält där bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna nekas tillträde.

Slutligen noteras att inrikesminister Morgan Johansson (S) sågs på mellandagsrean i en av Lunds gallerior. Påkommen konstaterar han ett det var ”oförsiktigt” agerat.

När regering och myndigheter vill att svensken ska följa tuffa restriktioner springer Morgan Johansson iväg för att inhandla ”en försenad julklapp”.

Oförsiktigt är inte rätt adjektiv. Oförsvarbart är ett betydligt lämpligare.

Det förtroende som regeringen successivt tillskansat sig under coronapandemin har fått sig en ordentlig törn.

Det är olyckligt.