Hon stod där i pulpeten på en presskonferens strax innan jul, skolminister Lotta Edholm (L), och uttalade följande: “Det behövs en ny syn på kunskap i svensk skola. Undervisningen i de tidiga årskurserna ska framför allt handla om grundläggande fakta och färdigheter som ger eleverna en nödvändig grund för sitt fortsatta lärande”.

Det är i det närmaste chockerande. Inte att regeringen nu tillsätter en utredning som ska ta fram förslag på nya läroplaner eftersom man vill att barnen i de tidiga årskurserna ska fokusera mer på grundläggande kunskaper. Men att den svenska skolan på några decennier lyckats snurra sig så långt bort från just detta. Att så kallade pedagogiska experter, myndigheter som Skolverket och inte minst politiker från höger till vänster, för en enda sekund tyckt att det var en bra idé att kapa banden till det som faktiskt är kunskap.

Det är, och har för människor som tänker längre än näsan räcker, alltid varit en självklarhet att människor måste lära sig fakta, ha en trygg och stabil grund att stå på, innan det är möjligt att analysera och sätta in kunskaperna i ett större perspektiv. Den som inte känner till Europas geografi och kan peka ut var länderna ligger i förhållande till varandra, eller vet vad kommunism, nazism eller liberalism är, kommer av naturliga skäl att ha svårt att djupare resonera runt de politiska skeenden som format vår del av världen. Ändå är det precis det som krävs av våra barn.

Dessutom efterfrågas i klassrummet ofta personliga reflektioner och ställningstaganden. Råkar barnet då ha fel åsikt, det vill säga inte i linje med betygsättande lärares, är risken för ett E överhängande. Det är naturligtvis orimligt. Den sortens fluffiga läroplaner och betygssystem vi har haft på senare år är omöjliga att överblicka för både elever och föräldrar. Trots enorma mängder ordsallad som på olika sätt är till för att skilja olika kunskapsnivåer från varandra, är det djupt oklart vad det är barnen egentligen ska kunna och i vilken omfattning. Dessutom arbetar många skolor i dag utan läroböcker i ämnen som SO och NO. Det finns inga tydliga avgränsningar av inläsningsmaterialet och barn förväntas att googla fram fakta och sedan lägga väsentligt med tid på att skriva källhänvisningar och fotnoter mer avancerade än i akademiska uppsatser.

Lotta Edholm ska ha en eloge för att hon sätter ned foten och försöker backa bandet och låta skolan återgå till att syssla med vetenskapligt förankrad undervisning och en tydlig faktabas. I en debattartikel i Expressen (8/1) skriver statsrådet om de kommande läroplanerna: “Till exempel kommer svenskämnet tydligare att handla om barns läs- och skrivförmåga. Ett annat exempel är de praktiska ämnena. Eleverna ska exempelvis i slöjden fokusera mer på att tillverka en smörkniv och mindre på att ”reflektera över arbetsprocessen”. Överteoretiseringen av praktiska ämnen har varit olycklig.”

Precis så är det. Det största problemet nu, när regeringen faktiskt insett vad som måste göras, är att denna klassiska syn på lärande och kunskap måste implementeras i en skola befolkad av en stor mängd lärare som från dag ett drillats i att försvara och understödja en relativ kunskapssyn. Det finns naturligtvis den andra sorten också. Lärare som envist hållit fast i katederundervisning, faktaprov och fysiska böcker. Måtte dessa bara ha mod och ork att ta täten efter alla år de tystats ned och ifrågasatts.