Än är det mycket vi inte vet om det fruktansvärda dådet i Örebro. Vad motiverade gärningsmannen att gå in på Campus Risbergska, öppna eld och döda tio människor? Svar kommer kanske i sinom tid.
Polisen har fått motta kritik för uttalanden tidigt i utredningsprocessen om att inget tydde på att skytten handlat utifrån ideologiska motiv. En del har varit rimlig, vissa formuleringar lät kanske något tvärsäkra, men som Oisin Cantwell förtjänstfullt konstaterade i Aftonbladet (6/2) – det byggde främst på ett dåligt formulerat pressmeddelande.
Att vi söker förstå det ohyggliga är naturligt, mänskligt. Att vi försöker passa in det ofattbara i redan kända mönster – som att enstöringar som begår våldsdåd inte sällan hängt en del på skumma internetforum, och därifrån hämtat hårdför rasism – för att känna att världen har en inneboende ordning, även mitt i kaoset. Att det är vad som hänt är dessutom inte omöjligt, det låter tvärtom som en trolig berättelse. Poängen är att vi inte vet, än.
Vi har också att greppa att vi kanske aldrig helt och hållet kommer att förstå. Förhoppningsvis kommer polisutredningen ge fler svar, men vi måste också vara förberedda på att aldrig få alla svar. Ondska är allt annat än lättbegriplig.
Viktigt för vår vilja att förstå, och gärna psykologisera massmördare, är önskan att förhindra att det händer igen. Genom bättre psykiatri, mer träffsäkra kontroller vid ansökan om vapenlicens, ökade resurser till de som kämpar i skolan eller andra handfasta åtgärder vill vi stoppa framtida dåd innan de ens har hänt.
Men det finns en baksida av fascinationen och intresset för gärningsmannen, för hur han växte upp och levde sitt liv, vart han reste, och hur hans familj uppfattade honom under uppväxten. Hur han gick från att vara ett ensamt barn till att bli en massmördare. Vi vill ju bara förstå.
Det finns en inte helt sund lockelse i monstret. Otaliga true crime-poddar och seriemördardokumentärer skvallrar om att ondskan fascinerar oss, på ett sätt som ibland gör att gärningsmannen får mycket uppmärksamhet. Sannolikt är det en del av vad som lockar copy cats efter skolskjutningar.
Uppmärksamheten kommer inte sällan på bekostnad av offren. Många kan nämna namnet på kända massmördare – som Anders Behring Breivik – eller seriemördare – som Jeffrey Dahmer – men betydligt färre kan nämna flera av deras offer vid namn. Mördaren får ett ansikte, offren blir en anonym massa. Ett antal, en siffra.
Om vilka motiv som drev gärningsmannen i Örebro vet vi ännu inget säkert, om de som förlorade sina liv vet vi desto mer. Som att Bassam Al Sheleh, 48 år, är saknad av kunderna på bageriet där han jobbade. Att Aziza, 68 år, matteläraren som även lärde ut matematik på youtube på sin fritid, skulle gå i pension till sommaren. Att Ali Mohammed Jafari, 31 år, studerade för att bli lokalvårdare. Att Salim Iskef, 28 år, skulle gifta sig till sommaren. Att Elsa, 32 år, studerade på Risbergska samtidigt som hon jobbade extra i äldrevården. Att Kamar, 38 år, snart skulle flytta till en ny lägenhet med sina barn. Alla drömde de om en framtid som inte längre finns. Det är dem som vi har att hedra och minnas.