Ska man skratta eller gråta?
Det är svårt att veta.
Förmodligen blir det ett och annat skratt bland gråten, eller en och annan tår av bedrövelse bland skratten.
Nu har Slöseriombudsmannen presenterat de tio bidrag som tävlar om den föga glansfulla titeln ”Årets värsta slöseri”.
Skattepengar har rullat iväg på goda tankar som misslyckades, bristande myndighetskontroll och stolliga projekt.
Det går att småle åt Malmö stads satsning ”ljudet av Malmö”. En kommunikationsbyrå fick nästan en halv miljon kronor för att bland annat spela in tystnaden på biblioteket.
– Vi har verkligen behov av det här, drillade stadens kommunikationsstrateg.
Det behovet har inskränkt sig till en användning under snart ett år.
Timrå kommun är känt för sitt goda kranvatten. Det gav politikerna en idé. Vi startar ett kommunalt bolag för att sälja vårt kommunala vatten. Kommunalt så det förslår.
Om marknaden för kommunalt vatten ”på flaska” är obefintlig, eller om vattnet inte höll måttet osagt. Men nästan 25 år senare har det kommunala bolaget inte lyckats sälja en enda flaska till en kostnad av över en kvarts miljon kronor.
I våras presenterades Sundsvalls nya logotyp, eller platsvarumärke som det numera kallas. Tre års hårt arbete kostade skattebetalarna 2,4 miljoner kronor. Resultatet blev Sundsvall i fyrkantiga bokstäver med ett liggande V.
För att parafrasera Groucho Marx: Det hade en femåring kunnat göra. Ta hit en femåring.
Göteborgs stad har satsat på poddar. Många poddar. Problemet är bara att marknaden för poddar är mättad. Det har varit svårt att locka lyssnare. För att ta ett exempel har podcasten Business Göteborg kostat skattebetalarna i snitt 312 kronor per lyssning.
Den som är intresserad av vad kommunala politiker tycker är väl investerade pengar kan gå in på Slöseriombudsmannens hemsida. Där kan du också rösta på det som du tycker är det värsta slöseriet.
Nej, Skellefteå är inte med. Det är nu något år sedan man var det med spökjakten på biblioteket.
Det går att le lite åt mycket. Kanske till och med ha visst överseende med en del av märkligheterna. Som i de flesta fall tillkommit med en god vilja i botten. Att politikerna borde ha tänkt ett varv till är en annan sak.
Men när skattemiljonerna förvandlas till skattemiljarder fastnar skrattet i halsen. Nu pratar vi om läckorna i det svenska välfärdssystemet. Förra året uppskattade en utredning att runt 18 miljarder kronor betalas ut på felaktiga grunder varje år.
Det är oerhört mycket pengar. Hela Norrbotniabanan är till exempel kostnadsberäknad till 30 miljarder.
Hur mycket av bidragsfuskets 18 miljarder som är en ren kriminalitet är det ingen som vet. Men mörkertalet är stort. Här behövs det bättre samordning mellan myndigheter och hårdare kontroll.
Problemet med allt det här, med alla rullande miljoner och miljarder, är att det är du och jag och alla andra skattebetalare som får betala notan för all galenskap.
För även om tanken bakom varit god är det galenskap. Ett slöseri med skattepengar, våra gemensamma resurser.
Oavsett partifärg och partibok har politikerna ett ansvar. Ett ansvar att se till att skattebetalarnas pengar hanteras korrekt och varsamt och med respekt för våra gemensamma resurser. För de är inte oändliga.
Här handlar det om mer eller mindre bortslösade pengar, om kronor och ören som hade kunnat göra större nytta någon annanstans. Varför inte i skolan, i vården och i omsorgen?
Svaret på frågan om man ska skratta eller gråta torde vid det här laget vara självklar: Det blir att gråta en skvätt över all obetänksam galenskap och bortslösade skattepengar.