Vilket av världens länder har bäst hälso- och sjukvårdssystem?
Svaret på den frågan är tydligen ”inte något”.
I varje fall om man ska tro läkaren och forskaren Ezekiel Emanuel i hans nya bok ”Which Country Has the World’s Best Health Care?” (Public Affairs, juni 2020)
Emanuel går igenom elva länders sjukvårdssystem utifrån 22 parametrar; bland annat omfattning, finansiering, tillgänglighet och medicinpriser.
I vilket land får man bäst vård om man är fattig? Norge eller Storbritannien.
Var är det ”bäst” att vara med i en bilolycka?
Troligen Nederländerna. Men det är främst för att landet är litet till ytan och akutsjukvård därför aldrig särskilt lång borta.
För äldre ger Tyskland eller Nederländerna bäst vård.
USA:s sjukvårdssystem anses dåligt i de flesta kategorier. Men får ett högt betyg när det gäller innovation, som ju kommer hela världen till gagn.
Vad förenar de länder som sköter sjukvården väl?
De har hittat sätt att kombinera hög grad av valfrihet med god tillgänglighet och hög kvalitet.
För att lyckas göra det måste finansieringsstrukturerna se ut på ett sätt som ger incitament att hålla nere kostnaderna samtidigt som man erbjuder en kvalitativ sjukvård.
Inom dessa områden har Sverige stora utmaningar. Det största problemet är tillgängligheten och kötiderna, vilket förvärrats i och med coronakrisens vårdskuld.
Ändå spenderar Sverige mer pengar på hälso- och sjukvården, 11 procent av bruttonationalprodukt (BNP), än de flesta andra EU-länder. Bara sex av tio svenskar har ganska eller mycket stort förtroende för sjukvården. För tio år sedan var samma siffra närmare nio av tio.
Det tydliggör att det inte handlar om att lägga mest pengar på sjukvård – utan att lägga dem rätt.
Att lägga pengarna rätt kommer fortsatt att vara svårt. De flesta länders sjukvårdssystem har i hög grad utformats för akut sjukvård och infektioner.
När befolkningen blir allt äldre, och framtidens sjukvård kommer att domineras av kroniska sjukdomar, behöver vårdens själva utformning förändras. Ezekiel Emanuel menar i sin bok att det område där nästan alla länder – inklusive Sverige – har stora utmaningar är långtidsvård och vård av äldre.
Därför är det uppfriskande att läsa om Nederländerna, ett av få länder som har tagit fram en plan för finansieringen av långtidsvården. Nederländerna är också det enda land som inte underpresterar inom någon av de 22 parametrarna Emanuel undersöker.
Det är inte heller förvånande att han svarar Nederländerna när han pressas på frågan i vilket sjukvårdsystem han själv hade valt att leva i. Sverige har mycket att lära av landets flexibla system.
Den övergripande poängen med boken – och det är en poäng som man behöver ta hänsyn till inom andra politikområden – är dock att vilket hälso- och sjukvårdssystem som är bäst beror på vad man som land vill prioritera.
Innovation, jämlikhet och tillgänglighet i vården kan alla rädda liv.
Men inget land kan vara bäst på allt, och då måste man prioritera.