Han är inte någon ”nice guy”, någon trevlig kille, den där Aleksandr Ryhoravitj Lukasjenko. President, förlåt diktator, i Belarus. Under 27 år vid makten har han hunnit med en hel del som borde rendera i någon form av dåligt samvete.
Oppositionsrörelsen har slagits ner med brutalitet. Enligt lokala aktivitetsgrupper har runt 30 000 personer fängslats sedan i höstas, i samband med protesterna mot Lukasjenkos styre. Oberoende nyhetssajter har blockerats, journalister frihetsberövats.
Men hans senaste ”bedrift” slår de flesta rekord.
I söndags beordrade han att ett Ryanairplan på väg från Grekland till Litauen skulle landa i Belarus. Två stridsflygplan skickades upp för att följa det. Roman Protasevitj, regimkritisk journalist och bloggare, som lever i exil, greps på flygplatsen i Minsk när planet tvingats ned.
Protasevitjs vidare öden är i skrivande stund inte kända. Men särskilt angenäma lär de inte vara.
Enligt oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja, som lever i exil i Litauen, riskerar Protasevitj dödsstraff, bland annat på grund av att han publicerat uppgifter om polisbrutaliteten under regimkritiska demonstrationer i Belarus i fjol.
Aleksandr Lukasjenko och hans anhang tycks inte sky några medel i jakten på oppositionella. Hittills har EU och omvärlden hållit låg profil när polis och militär slagit ner demonstrationer med gummikulor, vattenkanoner och tårgas.
Men att kapa ett flygplan på väg mellan två EU-länder. Går inte gränsen där så vet jag inte var.
Nu måste EU-länderna enas, agera samlat med alla till buds stående fredliga medel, införa skarpa ekonomiska och politiska sanktioner som drabbar Lukasjenko och ekonomin hårt. Leka luftpirat gör man i tecknade filmer, inte i verkligheten.
Ledare världen runt fördömer Lukasjenkos agerande. Det är bara att hoppas att den globala ilskan inte rinner ut likt sanden i ett timglas utan att man den här gången verkligen kan enas kring långtgående repressalier.
Först och främst gäller det att få de belarusiska myndigheterna att släppa Protasevitj fri. Många politiker, journalister och andra oppositionella har helt enkelt bara försvunnit. Låt inte Protasevitj bli ytterligare en av dem.
Sedan gäller det att på olika sätt stödja det folkliga upproret mot Lukasjenko och hans regim. Naturligtvis med fredliga medel.
”Statligt sponsrad terrorism”, ”stridliknande handling”, benämningarna varierar. Den gemensamma nämnaren är att Lukasjenko den här gången tycks ha gått ett steg för långt.
Diktaturer hör inte hemma i Europa, lika lite som i någon annan del av världen.