Går Socialdemokraterna vänsterut med Magdalena Andersson som partiledare?
Den frågan har många ställt sig de senaste veckorna.
”Det finns tryck på en vänstersväng. Bland gräsrötterna klagas det på eftergifterna i januariavtalet. Partistrategerna är rädda för Nooshi Dadgostar (V)”, skrev exempelvis Dagens Nyheters ledarsida (29/9 2021).
”S kommer att gå åt vänster och ta fram nya reformer för samhällsekonomin, arbetsmarknaden och klimatet”, skrev Aftonbladets Anders Lindberg (29/9 2021).
”Vänstersväng väntar”, skrev Henrik Jönsson i Göteborgs-Posten (18/9 2021).
Frågeställningen är logisk. Socialdemokratin pressas från vänster, och Nooshi Dadgostar har skickligt använt det parlamentariska läget till sin fördel. Internt finns det, precis som Dagens Nyheter konstaterar, en önskan om en tydligare ideologisk profil.
Det är inte bara profilerade föreningen Reformisterna som driver på, utan även tunga företrädare. I mars tog S-distriktet i Stockholm, lett av energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman, ställning för höjda kapitalskatter och fastighetsskatt.
Men diskussionen om den förmodade vänstersvängen riskerar samtidigt att bli ett villospår. I det större sammanhanget lider nämligen socialdemokratin av större problem, som inte kommer att lösas av höjda kapitalskatter eller satsningar på sjukvården.
Stefan Löfven har regerat genom att ta små steg genom ett politiskt minfält. Kriserna har avlöst varandra, minorna har exploderat i närheten, och Stefan Löfven har sakta och metodiskt klarat sig förbi dem utan allvarliga skador.
Men han har samtidigt fortsatt allt djupare in i minfältet. Inga försök har gjorts att bemöta grundorsakerna till partiets problem.
Det handlar förstås om förmågan att behålla eller återvinna de arbetarväljare som en gång var Socialdemokraternas viktigaste väljarbas.
Under partiets storhetstid var förmågan att skapa en väljarkoalition mellan bruksorternas arbetarklass och storstadens progressiva akademiker avgörande. Nu har stora arbetargrupper lämnat Socialdemokraterna därhän. 2018 röstade var fjärde LO-väljare på Sverigedemokraterna och 13 procent på Moderaterna.
Migrationsfrågorna spelar förstås en viktig roll, men de är inte den enda faktorn. Samtidigt som Socialdemokraterna blivit alltmer beroende av väljare i större städer – både genom villastädernas medelklass och genom utrikes födda väljare i förorterna – har polariseringen mellan stad och land vuxit.
Många väljare med avstånd till de större städerna känner sig förbisedda och nedprioriterade. I det sammanhanget har också det allt tätare samarbetet med Miljöpartiet blivit en belastning.
Att vinna tillbaka dessa väljare görs varken i en handvändning eller med en pliktskyldig vänstersväng. En höjd skatt reparerar inte vad många väljare uppfattar som ett sviket förtroende.
Snarare handlar det om att långsamt bygga upp ett förtroende i klassiskt S-märkta grenar: energipolitiken, gruvfrågorna. Basindustrin, skogen, byggbranschen. Migrationspolitiken måste uppfattas som långsiktigt hållbar.
Magdalena Andersson har en chans att ta Socialdemokraterna ur minfältet, men då måste hon skapa distans till såväl miljöpartister som cementkris och elbrist.
Socialdemokraternas vägval handlar inte om höger eller vänster, utan om de förmår att gå sin egen väg.