Efter en kortare utflykt i liberalt land, i och med januariöverenskommelsen, är Socialdemokraterna tillbaka i gamla, invanda hjulspår.

De tycks ha ett skriande behov att visa att partiet fortfarande i själ och hjärta är rött.

På något annat sätt är det svårt att tolka finansminister Magdalena Anderssons (S) längtan efter att få införa en rad skatter.

Den nykomponerade skattemenyn innehåller en så kallad miljonärsskatt, stramare 3:12-regler och ett tak på sparande via ISK, investeringssparkonto. Nu ska förslagen bearbetas inför höstens partikongress.

Bristen på överensstämmelse i socialdemokratisk politik är stundtals slående. Inte minst när det gäller synen på sparandet.

Vi fick veta att det är bra att spara, att lägga undan en slant inför pensionen. Sedan beskattades det förmånliga pensionssparandet.

Nu vill samma socialdemokratiska parti beskatta ISK-sparandet. Två möjliga, löjligt låga, tak för ISK-tillgångar granskas, 100 000 respektive 200 000 kronor. Tanken är att de belopp som sparas därutöver ska beskattas med 30 procent.

En börsutveckling på plus fem procent hade gett 116 respektive 100 miljarder kronor i skatteintäkter om innehavet säljs efter tio år.

Det stämmer att vården och omsorgen, den gröna omställningen kommer att sluka åtskilliga sekiner. Men med pengar in i finansministerns riksbekanta lada följer även en del väldigt olyckliga konsekvenser.

En av dessa olyckliga är att det blir ännu svårare för unga vuxna att komma in på bostadsmarknaden, att köpa sin första bostad. Måste du betala skatt på sparandet måste du helt enkelt sparar mer. Den logiken borde inte vara svår att förstå.

En annan olycklig konsekvens av att beskatta sparandet är att de klassresor som ett eget kapital innebär försvåras.

Frågan är om Magdalena Andersson och kompani vill att idogt arbetande, flitigt sparande människor och skötsamma människor ska kunna göra klassresor i det socialdemokratiska Sverige.

Det är bra att Socialdemokraterna lyfter frågan om ojämlikheten i samhället, och ser det som ett allvarligt problem. För det är det.

En stor andel av befolkningen befinner sig närmast i ett permanent utanförskap. Kort utbildning, svaga band till arbetsmarknaden och bristfälliga språkkunskaper gör att de har svårt att ta del av det svenska välståndet.

Men det är inte ett problem som löses genom att beskatta folk, småsparare som följer regeringens egna rekommendationer, att ha en sparad slant på banken. För att lösa det problemet behövs bättre utbildning och bättre språkkunskaper.