För första gången på 20 år har en fransk president lyckats med konststycket att bli omvald.
Högernationalisten Marine Le Pen lyckades inte utmana den socialliberala presidenten Emmanuel Macron. I den andra valomgången landade Macron på ungefär 58,5 procent av rösterna. Han har gratulerats av ledare runt om i världen.
Därmed inte sagt att den franska högernationalismen är krossad.
Vad som är oroande är att Marine Le Pen successivt vinner mark. I presidentvalet 2017 – även då möttes Macron och Le Pen i den andra valomgången – fick hon 33,9 procent av rösterna. Den här gången preliminärt strax under 42.
Det är bekymmersamt inte bara ur perspektivet att den politiska främlingsfientligheten tycks ha blivit normaliserad. Oroande också eftersom Le Pen vill kliva ur det europeiska samarbetet och den europeiska samarbetsordningen. I tider som dessa – med krig i Ukraina och en pandemi – är det viktigt med stabilitet och kontinuitet i Europasamarbetet. Det är någonting som Macron borgar för.
I sitt segertal på söndagskvällen konstaterade Emmanuel Macron bland annat: ”Jag är inte en kandidat längre, jag är hela landets ledare” och ”Jag vet att många av våra medborgare som valde att rösta på Extremhögern gjorde det för att de är arga och jag vet att vi måste hitta ett svar till dem och det är mitt ansvar.”
Vilket kan tolkas som att Macron och hans La République En Marche! (= Framåt) redan har siktet inställt på sommarens viktiga parlamentsval. Där kommer han inte bara att utmanas av Marine Le Pen och hennes högernationalistiska Rassemblement National (= Nationall Samling) utan också av Jean-Luc Mélenchons vänsterrörelse La France Insoumise (= Det okuvliga Frankrike).
Den stora politiska frågan i Frankrike, fram till parlamentsvalet, är vilken väg Macron kommer att välja. Om han blickar åt höger eller åt vänster.
Troligt är att han kommer att blicka vänsterut och åt de gröna. Frågan är om han med Jean-Luc Mélenchons framgångar – han kom bara någon procentenhet efter Marine Le Pen i den första presidentvalsomgången – verkligen kan få vänsterväljare att stödja hans arbete. Då måste han kunna erbjuda den franska arbetarklassen någonting i utbyte.
När glädjen över att kunna se fram emot fem nya år i Élyséepalatset lagt sig väntar den krassa verkligheten. Det är ingen utopi att tänka sig ett Frankrike med en president av en partifärg och ett parlament av an annan, vad fransmännen kallar för ett ”samboskap”.
Och det är knappast någonting att glädjas åt för Macron.