För ett par månader sedan kom beskedet.
Liberalerna vill se M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister efter valet 2022, även om det inbegriper stöd från Sverigedemokraterna.
Ett svårsmält besked för många liberaler till vänster på den liberala höger-vänster-skalan.
Det är ingen hemlighet att frisinnade Norrans ledarsida hellre sett socialliberalen Erik Ullenhag som partiledare, och ett annat strategiskt politiskt vägval. Ungefär som Centerpartiet som vill; verka för och hoppas på en bredare sammanslutning i mittens politiska rike.
Bedrövliga opinionssiffror har blivit katastrofala för Liberalerna, enligt Statistiska centralbyråns senaste stora mätning.
Partiet landar på 2,5 procent, en minskning med tre procentenheter sedan valet 2018 och med 0,5 procentenheter jämfört med den senaste SCB-mätningen som gjordes i november förra året.
Att Liberalerna har problem är ett understatement. Men det största problemet är varken partiledaren Nyamko Sabuni – partiledare brukar det annars vara lätt att skylla på och avsätta, se bara på Socialdemokraterna och Moderaterna – eller partiets politik.
Det största problemet är att partiet har så förbaskat svårt att nå ut med sitt budskap, berätta vad man vill göra och hur man vill göra det.
Vad Liberalerna behöver är tid. Tid för att läka de interna såren, tid för att bygga upp väljarnas förtroende igen, tid för att vinna acceptans för sin politik. Samtidigt som tid är en bristvara. Inte bara i politiken utan i hela samhället.
För att vara riktigt krass: Tid för att bygga upp partiet igen. Mer eller mindre från grunden.
I november är det dags för Liberalernas landsmöte. Den här gången i Linköping. Fram tills dess kommer valet av partiledare och politisk väg att och diskuteras och debatteras. I partiet, bland väljarna, på tidningarnas ledarsidor.
Liberalerna gör klokt i att formulera någon slags lista på frågor man kan och inte kan tänka sig att diskutera med Sverigedemokraterna.
Och naturligtvis vad partiet vill med Sverige. För det saknas inte utmaningar. Utmaningar som den S-ledda regeringen inte varit kapabel att lösa.
Det handlar om allt från utanförskapsområden till elförsörjningen, från gängkriminaliteten till skjutningarna. Det handlar om vården och omsorgen, om kompetensförsörjningen och om den krisberedskap som hamnade i en helt egen kris när coronakrisen var ett faktum.
Då vet presumtiva väljare vad de har att vänta av Liberalerna. Det är det väljarna vill ha: Klara och tydliga besked. Må det sedan bära eller brista.