Isabella Lövin drev framgångsrikt fiskefrågor i Europaparlamentet.
Lika framgångsrik blev hon aldrig i röstfisket på hemmaplan.
Det var i maj 2016 som Isabella Lövin valdes till språkrör. Då var det många miljöpartister som hoppades och trodde att hon skulle kunna medverka till att lyfta partiet i opinionen.
Det blev inte så. Om det var val i dag skulle Miljöpartiet hamna under fyraprocentsspärren.
I det för partiet utsatta läget väljer Lövin att lika plötsligt som överraskande hoppa av. Hon lämnar både regeringen, där hon är miljö- och klimatminister samt vice statsminister, och politiken. Men inte förrän ett nytt kvinnligt språkrör har valts.
– Det bästa för mig, och det bästa för partiet, konstaterar hon i en intervju i Dagens Nyheter (26/8 2020).
Det ligger mycket i vad hon säger. Inte för att Isabella Lövin gjort ett dåligt jobb som språkrör, utan för att hennes avhopp kan starta en intern diskussion och förnyelseprocess av partiet.
Fråga nummer ett är: Om chansen och tillfället ges, ska vi sätta oss i en ny socialdemokratiskt ledd regering?
Fråga nummer två är: Många väljare ser miljö och klimat som den viktigaste frågan röstar. Ändå röstar de på ett annat parti på valdagen. Hur ska vi kunna öka vår trovärdighet i frågor som rör till exempel sjukvård, skola och arbetstillfällen.
Den första frågan är intressant. Jag skulle vilja påstå att det är en ödesfråga för Miljöpartiet.
För vad den handlar om är vilken plats och position MP vill ha i svensk politik. Om man ska tillhöra det välskräddade etablissemanget eller om man utifrån en fristående roll vill föra en mer aktivistisk linje.
Det är ingen hemlighet att regeringsarbetet tagit kraft och energi från ett parti som hade behövt synas mer i den offentliga debatten. Det är heller ingen hemlighet att samarbetet med Socialdemokraterna stundtals kärvat. Inte minst i migrationsfrågan, som i varje fall utåt sett varit den svåraste frågan för regeringen att hantera.
Vem ska då efterträda Isabella Lövin. Det finns ett antal tänkbara kandidater. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind är en, EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke en annan (men hon har redan hunnit tacka nej), jämställdhetsminister Åsa Lindhagen en tredje och partisekretetaren Märta Stenevi en fjärde. Lägg därtill gruppledaren Janine Alm Ericson och riksdagsledamoten Annika Hirvonen Falk och det finns en hel del att välja bland.
Visst är det viktigt vem som blir nytt språkrör.
Men än viktigare blir det vilken väg Miljöpartiet väljer.