Sju svåra år har följt den stora reformen av polisorganisationen 2015.

Det skriver Krister Thelin, domaren och tidigare statssekreteraren i justitiedepartementet, i magasinet Axess (nr 8 2021).

Även om tanken var god – godtyckliga länsgränser bör exempelvis inte hindra underrättelseverksamheten och rikspolischefen bör vara operativt ansvarig för verksamheten – har reformen inte rustat polisen för att hantera den växande gängkriminaliteten.

Som Krister Thelin skriver saknas resurser i de så kallade lokalpolisområdena, och för duktiga poliser är det fortfarande mer attraktivt att klättra i administrationen än att skörda framgångar i yttre tjänst eller etablera en långsiktig närvaro i lokalsamhället.

Regeringen har lovat 10 000 fler poliser till 2024, men en akademiserad polisutbildning gör processen långsam. Kanske vore det klokt att överväga en bantad version av polisutbildningen som ”bara” kvalificerar till yttre tjänstgöring.

Det är sant att det behövs fler poliser och att de behöver finnas ute på gatorna, men det finns samtidigt anledning att nyansera idén om den så kallade New York-modellen, och särskilt den inkluderade ”broken windows”-teorin.

Det är en populär uppfattning, inte minst inom svensk borgerlighet, att modellens nolltolerans mot småbrott är en viktig beståndsdel i att lyfta utsatta områden. Men som generell metod saknar det stöd i brottsforskningen.

En forskningssammanställning gjord 2017 av The National Academies of Sciences – USA:s motsvarighet till Vetenskapsrådet – visade tvärtom att modellen har liten eller ingen effekt på brottsligheten, om den inte kombineras med ett platsbaserat och problemlösningsorienterat arbetssätt.

Brottsligheten är lokal och därför måste polisarbetet också vara lokalt. Patrullerande poliser har ingen effekt – ens på den upplevda tryggheten – om de sprids ut över större områden med varierande brottslighet.

Poliser som sätts att bevaka en särskilt drabbad gata under särskilt drabbade tider kan däremot göra stor nytta.

New York har som Krister Thelin är inne på även arbetat med andra delar. Poliserna är betydligt fler och ansvarsutkrävandet av chefer eller politiker som misslyckas är tydligt. Det skulle Sverige också behöva lära av.

Men viktigast av allt är troligen att polisen både får resurser, kunskap och möjligheter att arbeta mer effektivt.

Det som i USA kallas ”hot spot policing”, att sätta in insatser precis där brotten kan förväntas begås, kräver exakt data, strukturerade arbetssätt, erfarna polischefer och välutbildade poliser.

Sverige behöver inte bara hämta inspiration från New York, utan skarpa verktyg.