Med bara fem månader kvar till valet hoppade Nyamko Sabuni av som partiledare för Liberalerna.
Då låg partiet klart under riksdagsspärren med en partiledare vars förtroendesiffror i mätning efter mätning låg i botten. Risken var överhängande att man skulle behöva lämna riksdagen efter valet. Vice partiledaren Johan Pehrson kastades in i rollen som ersättare.
Nu vill partiets valberedning att Johan Pehrson ska väljas till ordinarie partiledare på det extrainsatta landsmöte som hålls i Stockholm i helgen (26/11 2022). Föga överraskande med tanke på att han lyckades föra partiet över riksdagsspärren och in i regeringen.
Att det skulle gå vägen var långt ifrån självklart.
När Johan Pehrson tog över var han förhållandevis okänd som politiker. Enligt en Novus-mätning, gjord strax efter det att han blivit utsedd till partiledare, uppgav 39 procent att de antingen inte visste vem han var eller kunde uppge om de hade förtroende för honom eller inte (SVT Nyheter 22/4 2022). För företrädaren Nyamko Sabuni var motsvarande siffra 24 procent.
Många pekade på risken att Liberalerna skulle misslyckas med att etablera en ny partiledare på den korta tid som återstod fram till valet.
Centerpartisten Lennart Daléus, som efter att ha blivit vald till partiledare kort innan valet 1998 fick pryda valaffischer med budskapet ”Det här är Lennart”, lyftes som sedelärande. För liberalpartister knappast ett lugnande exempel.
Att Johan Pehrson, mot oddsen, lyckades med konststycket att profilera sig och parkera Liberalerna över riksdagsspärren betyder dock inte att utmaningarna är över. Tvärtom.
Även om det måste ses som en succé, i ljuset av partiets långa golgatavandring i opinionen under Nyamko Sabunis partiledarskap, är 4,6 procent ett historiskt svagt resultat. Liberalerna är riksdagens minsta parti och förlorade fyra riksdagsmandat.
Krisstämpeln framstår ibland som permanent. Johan Pehrsons uppgift blir att tvätta bort den och hitta en roll för partiet – både i Tidösamarbetet och i den svenska politiken i stort.
Det kommer att kräva mer av honom än att profilera sig som en skön, grillande villapappa.
Att Liberalerna, som i regel förknippas med akademiker och bror duktig-typer, fått en partiledare som framstår som skön, folklig folkpartist är ett välkommet skifte.
Johan Pehrsons problem är att pendeln lite för ofta svänger över, han kan tyckas oförberedd inför debatter och framträdanden, exempelvis på den historiska presskonferensen där Tidöavtalet presenterades.
När partiledarkollegorna i regeringsunderlaget lyckades förmedla avtalets politiska innehåll väl, framstod Johan Pehrsons dragning snarast som ordsallad om kulturens och idrottens vikt för samhället.
Tacket för att Johan Pehrson räddat kvar Liberalerna i riksdagen blir att han väljs till ordinarie partiledare. Allt annat skulle framstå som orimligt. Det är dessutom närmast omöjligt att i nuläget tänka sig en annan partiledare för Liberalerna – om inte annat för att det är svårt att se vilken efterträdare som i nuläget är redo att axla ansvaret.
Johan Pehrson är också fortfarande relativt nykläckt i rollen som partiledare. Han har tid att mogna in i rollen. Lite mer ”bror duktig” skulle inte skada.