När Tidöavtalet – överenskommelsen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – presenterades var kultur och media ett av de sakpolitiska områden där Liberalernas inflytande tydligast lyste igenom.

Tack och lov för det.

Oron för de skador som Sverigedemokraterna skulle kunna åsamka vårt öppna samhälle genom sin brist på respekt för fri press, oberoende journalistisk och public service viktiga roll har länge suttit som en tagg i bröstet på landets publicister.

Eller egentligen hos alla som inte vill leva i ett samhälle där politiker petar i pressfriheten eller ger offentliga uppsträckningar till journalister de finner misshagliga.

Företrädare för Sverigedemokraterna har genom åren ofta framhållit Ungern och Polen som föregångsländer på medieområdet.

Länder där staten använder radio och tv för politisk propaganda och där lagar stiftats för att tysta och straffa journalister som inte säger och skriver sådant som är i linje med de styrandes åsikter.

Skulle liknande lagar bli verklighet i Sverige kan vi säga adjö till det öppna samhälle alltför många kommit att ta för givet.

I Tidöavtalet står det dock svart på vitt att mediernas frihet och mångfald främjas och att public service oberoende ”ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas”. Att det så tydligt markeras är utmärkt. Allt annat hade varit mycket oroande.

Ett område där Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – precis som den avgående regeringen – vill göra ett omtag är folkbildningen.

På senare år har det gång på gång uppdagats att det förekommit fusk och utbetalningar av medel till odemokratiska och/eller misogyna föreningar inom ramen för studieförbundens verksamhet. Det är oacceptabelt.

I somras tillsatte statsrådet Anna Ekström (S) en utredning om framtida styrning, uppföljning och kontroll, och när utredaren, den förre riksdagsledamoten Christer Nylander (L), presenterar utredningens resultat våren 2024 är det rimligt att dessa leder till ett nytt sätt att hantera de resurser som Folkbildningsrådet ansvarar för.

Den nya regeringen vill också införa en kulturkanon, vilket på sina håll uppfattas som kontroversiellt.

Det borde det inte vara. Tvärtom är en kulturkanon ett bra sätt att öppna vårt land även för dem som inte är födda här och ge barn som inte växer upp i akademikerhem tillgång till ett kulturarv som tillhör oss alla.

I många andra länder, till exempel Frankrike, Danmark och Norge, finns litterära verk och annan kultur som anses utgöra baskunskap listade. Det gör det enkelt för lärare och andra vuxna att se till att alla barn får den bildning de har rätt till.

I Sverige får däremot vissa barn läsa Selma Lagerlöf och Tomas Tranströmer medan andra är hänvisade till sådant som den enskilda läraren uppfattar att de tycker är roligt och enkelt. Det skapar en orättvisa och en bildningsklyfta och gör att delar av befolkningen saknar ett referensbibliotek som hade gynnat dem i livet.

Det borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle att samma förväntningar finns på alla barn. Så länge politiken inte lägger sig i vilka verk som bör innefattas, utan överlåter det till expertis, är en kulturkanon ett viktigt steg framåt.

Det finns mycket att säga om Tidöavtalet. Men en liberalt präglad kultur- och mediepolitik är trots allt en positiv sak.

Inte minst i tider som dessa.