Johan Pehrson (L), Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson, (M) och Ebba Busch (KD).
Liberalernas bästa tid är inte nu. Varken i Sverige, eller i Tyskland där det liberala partiet Freie Demokratische Partei, FDP, bara fick 4,3 procent i nyvalet den 23 februari och därmed åker ur det nationella parlamentet (förbundsdagen). Igen. Första gången var 2013. 2017 lyckades FDP ta sig tillbaka och i valet 2021 ökade man ytterligare sin representation.
Många bedömare trodde inför årets val att partiet, trots dåliga siffror i opinionsmätningarna, skulle lyckas klamra sig fast. Precis som med de svenska Liberalerna har det funnits en syn på FDP som en självklarhet i den tyska politiken, vilken visserligen fick sig en törn i och med att partiet stod utanför parlamentet under ett antal år.
Nu tar partiledaren Christian Lindner konsekvenserna av det som skett och avgår. ”Det federala valet innebar ett nederlag för FDP, men förhoppningsvis en ny början för Tyskland” sade Lindner i samband med en presskonferens efter att valresultatet blivit klart.
Om det blir en nystart för Tyskland återstår dock att se. Många knutar måste lösas och ledaren för det kristdemokratiska partiet CDU, Friedrich Merz, som av allt att döma kommer att bli ny förbundskansler, har aviserat att han ska föra regeringssamtal med socialdemokratiska SPD.
CDU blev i valet det största partiet med 28,5 procent. Näst störst med nästan 21 procent blev dock högerextrema AFD, som gratulerades av både Ungerns Viktor Orbán och Elon Musk, vilken skrev på X att ”i den här takten kommer AFD att få majoritet i nästa val”.
I ljuset av detta, i en tid då friheten behöver försvaras mer än någonsin och Europa måste hålla ihop och stå starkt mot både galningen i väster och diktatorn i öster, är situationen i Tyskland djupt oroande. Inte minst för svenska liberaler torde varningsklockorna ringa högt. Om EU-valet blev en rysare, lär riksdagsvalet ha potential att bli än värre. I alla fall om partiet inte redan nu tar sig samman och agerar för att L inte ska förpassas ut i glömskan.
Panikåtgärder av den typ som Centerpartiet ägnar sig åt, där man gör sig av med partiledaren hals över huvud, är kanske inte aktuellt. Men inte desto mindre hamnade Liberalerna återigen i botten när Medieakademin nyligen rankade partiernas förtroende hos allmänheten. Bara en av tio svenskar uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för Liberalerna. Det är illa.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Om L trots detta anser att Johan med grillen är rätt person att rädda kvar partiet i riksdagen måste han lägga i ytterligare en växel för att profilera partiet som det socialliberala alternativ som både Sverige och regeringen behöver som motvikt mot konservatism och högersocialism. Om nu Pehrson inte tros kunna lyfta L till nya höjder håller tiden på att rinna ut för att lansera någon annan. Minst ett år behöver en nyvald partiledare ha på sig för att bli ett etablerat namn innan det är dags för skarpt läge.
Liberalerna har markerat att de inte kommer att sätta sig i en regering med SD. Gott så. Även om det inte alltid är enkelt utifrån den regeringsposition man nu befinner sig i att positionera sig och ta ställning måste partiet oavsett vem som är partiledare när valrörelsen 2026 drar igång att fortsätta värna sin ideologi och sina kärnvärden. Det är rimligtvis det enda sättet att rädda kvar L i riksdagen där de hör hemma. Vem ska annars stå upp för friheten?