Överraskande, men ändå inte.
På fredagen (8/4 2022) meddelade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni att hon avgår. Bara månader före valet. Partiets förste vice ordförande och rättspolitiske talesperson Johan Pehrson tar över med omedelbar verkan.
På sitt sätt är Nyamko Sabunis avgång begriplig. Partiet har inte fått det lyft i opinionen som många liberaler – både inom och utanför partiet – hade hoppats på. Det som överraskar är tidpunkten. Ett partiledarskifte så tätt inpå valet är ett stort risktagande.
Det går att spekulera i all oändlighet om varför och varför just nu.
Så här sa Nyamko Sabuni själv under fredagens pressträff: ”Jag är den jag är. Med styrkor, och med brister. I juni 2019 valde partiet hela mig. Men hela mig är inte det som nu behövs. Hela mig och diskussionen om hela mig skymmer det som är viktigast: Att samhällsproblemen ges liberala lösningar.”
Sett till Liberalernas väl och ve hade det varit önskvärt om Sabuni landat i den insikten tidigare. Så att Johan Pehrson fått möjlighet att bekanta sig med väljarna – och väljarna med honom.
En och annan poäng lär han dock hinna med att plocka hem på sin humor och sin slagfärdighet. Att han besitter sådan har han bevisat i många av riksdagens partiledardebatter, där han ersatt Sabuni, som inte har en plats i riksdagen, och därmed inte får debattera.
En av Johan Pehrssons viktigaste uppgifter blir att vinna det förtroende i väljarkåren som Nyamko Sabuni aldrig lyckades vinna. En annan blir att försöka ena ett sargat och splittrat parti som fortfarande internt inte kunnat enas om höger- eller vänsterspåret.
Det är som statsvetaren Jenny Madestam säger till Dagens Nyheter (8/4 2022): ”Vi minns alla den uppslitande konflikten om Liberalernas vara eller icke vara i Januariavtalet. Den konflikten ligger kvar under ytan. Frågan är nu om man släpper lös de här stridigheterna ytterligare. Men det kan så klart också bli en nytändning för partiet.”
Och så tillägger hon: ”Min intuitiva tanke är att det blir svårt med tanke på konflikterna i partiet.”
Det är lätt att slå på den som ligger. Både Liberalerna och Nyamko Sabuni har fått ta emot många slag. Ofta har det infunnit sig en känsla av att Sabuni och kompani bedömts och betygsatts utifrån andra kriterier än de andra partiledarna och riksdagspartierna.
Samtidigt har Nyamko Sabuni inte varit klockren i allt som hon gjort som partiledare.
Tidigare i år gick hon ut i SVT:s 30 minuter (26/1 2022) och sa att Januariavtalet skapades med ett enda syfte – att skada Socialdemokraterna. Att målet var att få in politik som inte gynnade S.
Nu senast handlade det om att hon i ett filmat samtal med Moderaternas Ulf Kristersson och Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl sa någonting i stil med att hon skulle fly till Norge i händelse av krig.
I Dagens Nyheter (6/4 2022) försökte hon sedan förklara uttalandet med att det handlade om ett tankeexperiment – utan att lyckas.
Sådant är det politiska spelet i dag. Enskilda meningar, enskilda citat lyfts ut ur ett större sammanhang och publiceras på sociala medier. Saker och ting förvanskas – medvetet eller omedvetet. Politiken snuttifieras.
I den kontexten är det förståeligt att Sabuni anser att hon skymmer sikten för partiet och liberala lösningar på samhällets problem.
Men så var det ju det där med olika måttstockar.
Nyamko Sabuni har gjort fel, det finns säkerligen saker och ting som hon ångrat att hon sagt, eller formulerat annorlunda. Men när Stefan Löfven (S) mer eller mindre veckovis trampade i klaver och galna tunnor var det få som reagerade. Varför kan man undra.
Hur formulerar man då Sabunis eftermäle?
För högerliberaler har hon spelat en viktig roll för att få partiet att en gång för alla byta riktning. En partiledare som profilerat Liberalerna som ett borgerligt parti med en nyckelroll att spela för möjligheten att bilda en borgerlig regering.
För vänsterliberaler har hon förflyttat partiet alltför långt åt höger. Ett sidbyte som inneburit att L tappat sin socialliberala identitet.
Liberalerna skvalpar fortfarande omkring med lite mer än två procent i väljarstöd. Någon större förändring i politiken lär det inte bli i och med partiledarbytet. Johan Pehrson tillhör ”samma lag” som Nyamko Sabuni.
Det grundläggande problemet för Liberalerna är att partiets problem är större än några mindre välgenomtänkta uttalanden av Nyamko Sabuni. Problemet är att Liberalerna inte lyckats ge väljarna ett svar på frågan varför man ska rösta på L.