Mer eller mindre liberala motioner antogs eller förkastades i en strid ström när några hundra liberaler från hela landet samlades till landsmöte i Linköping helgen 17–19 november. Det blev inget slöjförbud i kommande partiprogram, men väl krav på söndagsöppna Systembolag där även kylda drycker ska kunna säljas. Enstaka skrivningar debatterades och voterades. Avslogs eller antogs.

Även lokalt hade landsmötet uppmärksammats i så motto att ett 50-tal aktivister tog sig fram till möteslokalen för att vädra missnöjet med den så kallade angiverilagen, alltså det förslag på anmälningsplikt som enligt Tidöavtalet ska utredas under mandatperioden. Tanken är att anställda i kommuner och myndigheter måste slå larm om de kommer i kontakt med personer som vistas olagligt i Sverige. Syftet är att bekämpa ett växande skuggsamhälle. Protesten sammanföll med partiledare Johan Pehrsons huvudanförande och talkören nådde därför få liberala öron inne i lokalen.

Under landsmötet antogs dock efter en lång debatt flera undantag i den tänkta lagen. Liberalernas krav blir att skolan, vården och delar av socialtjänsten samt biblioteken ska undantas, något som är fullt rimligt. Lärare och läkare ska inte behöva agera gränspoliser. Mötet beslutade också att anställda som inte slår larm till polisen eller Migrationsverket om de varit i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet, ska slippa påföljd.

Liberalerna sitter i en regering som har det knackigt i opinionen. Socialdemokraterna får i opposition opinionssiffror som börjar likna vad partiet hade fornstora dagar. Samtidigt är stödpartiet SD större än statsministerns moderater, och de två småpartierna KD och L hamnar långt under riksdagens fyraprocentsspärr i opinionsmätningarna. Förvisso är det nästan tre år till nästa riksdagsval och L lyckades i förra valrörelsen medelst partiledarbyte och kraftsamling klara sig kvar i kammaren med ett nödrop. Europavalet den 9 juni nästa år blir därför en viktig pulsmätare för hur partiet mår. Sveriges mest EU-entusiastiska parti har idag blott ett av 21 svenska mandat i Europaparlamentet. För tre mandatperioder sedan hade partiet hela tre ledamöter.

Till skillnad mot M och KD brottas Liberalerna dessutom med inre slitningar kring det för många partister kontroversiella att regera med stöd av SD. Att partiledaren Johan Pehrson slagit fast att han inte avser att sitta i samma regering som SD och att landsmötet under helgen beslutat att partiet ska gå till val som enskilt parti 2026 ändrar inte den saken.

I stora distrikt som Malmö och Stockholm är samarbetet med SD en sten i skon som skaver allt mer på sammanhållningen. En annan kritiker, Jan Jönsson, liberalt oppositionsborgarråd i Stockholms stad, menar att informationsplikten är den mest problematiska punkt som L gått med på i Tidöavtalet.

Regeringen har att brottas med flera stora och besvärliga frågor som antingen kräver många år att få bukt med eller som rent av ligger utanför dess kontroll. Till exempel gängbrottsligheten, inflationen, energipriserna och Natointrädet.

Att resultaten uteblir skapar givetvis besvikelse hos alla tre partiernas sympatisörer. Men Liberalerna straffas dubbelt när central regeringspolitik – oavsett hur verkningsfull – av väljarna dessutom uppfattas som långt från liberal.