Vi börjar med att backa bandet.
Året är 1969. Falangstriderna inom Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) rasar med minst en storms styrka. På partikongressen tar partiledaren C-H Hermansson till orda: ”Kamrater. Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”.
Och för en gångs skull hade han rätt: Någon jävla ordning ska det vara i ett parti.
Men det är det inte i Liberalerna i Skellefteå. Ordning och reda alltså.
I fredags meddelade kommunfullmäktigeledamoten Shervin Ahmadzadeh att han hade fått nog, att han tänker lämna sina uppdrag för Liberalerna. För mycket ”tjafs”, tyckte han. Fler politiker hotar och lär följa hans exempel.
De interna strider som hittills skett bakom stängda dörrar har flyttat ut i strålkastarljuset och sker nu inför öppen ridå.
Liberalerna är ett parti svårt sargat av låga opinionssiffror. På riksplanet hänger riksdagsplatserna löst. På region- och kommunnivå här i Västerbotten ser det inte riktigt lika illa ut, men det är illa nog.
Ska motvinden mojna är det minsta partiet behöver uppslitande interna bråk, som i Skellefteå, där det stormar. Anklagelserna om än det ena, än det andra har haglat. Länsförbundet har varit inkopplat utan att kunna lösa krisen.
Om detta går det att läsa om på nyhetsplats i dagens Norran (11/11 2012). Om alla turer och returer. Om tystnaden från ledande lokala företrädare för ett parti som brukar hylla yttrandefriheten och som börjar rysa så fort substantivet censur kommer på tal.
Var det hela började är svårt att reda ut. Om det handlar om personkemi, eller om det handlar om politikkemi. Eller om både och.
Att gruppledaren Christina Soldan tog ställning för Nyamko Sabuni och en borgerlig regering – där Sabuni på förhand inte vill sätta upp några gränser för ett samarbete med Sverigedemokraterna i en framtida borgerlig regering – framför socialliberalen Erik Ullenhag och ett blocköverskridande mittensamarbete lär knappast ha tilltalat alla liberaler i Skellefteå – som av tradition är ett starkt socialliberalt fäste.
Om sedan bara hälften av alla anklagelser/motanklagelser är korrekta är det inte speciellt märkligt att Liberalerna i Skellefteå befinner sig i en bråddjup kris där personfrågor tar uppmärksamhet från politiken. Både internt och externt.
Vad ska Liberalerna göra nu?
Finns det tillräckligt med kraft och styrka i partiet för att reda ut den här situationen?
Ett inte obetydligt problem tycks vara att Liberalerna inte tagit tag i konflikten tillräckligt snabbt, tillräckligt kraftfullt. Surdegen har jäst, och jäst, och fortsatt att jäsa. Det gör det svårt att – med eller utan extern experthjälp – hitta vägar ut ur det hav som stormar.
Det gör det också svårt att – med eller utan extern experthjälp – förhindra nya avhopp från nuvarande och framtida politiska uppdrag i Liberalerna. Och medlemskapet i ett parti som i varje fall Shervin Ahmadzadeh överväger att lämna.
Hur krisen och kaoset hos de lokala liberalerna ska sluta är svårt för att inte säga omöjligt att sia om. Troligt är att ett och annat huvud kommer att ”rulla”. Som det brukar sluta.
En som verkligen borde fundera på sin framtid i partiet är ordföranden Jens Wennberg. En ordförande måste ha styrkan att samla ett parti. Finns inte den kraften är det dags att ta sig en funderare på om att ställa ordförandeplatsen till förfogande.
C-H Hermansson visste nog inte hut rätt han hade, hur rätt han skulle komma att få när han sa: ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”. Om den ordningen saknas finns det en uppenbar risk att ett litet, redan sargat parti som Liberalerna går under.