Kvinnor får sämre vård än män.

Lågutbildade får billigare cancervård än högutbildade, och kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade i sjukdom och dödlighet vid graviditet och förlossning.

Världen är obarmhärtigt orättvis. Det påminns vi om i nyutkomna ”Feminism – en antologi” (Timbro förlag).

Patriarkatet är – som redaktören Isobel Hadley-Kamptz påpekar – inte en ond konspiration som världens män driver mot oss andra. Det är ett system av idéer som tillsammans ger kvinnor mindre makt än män.

Att förändra detta är mycket svårt för enskilda, och liberaler kan ha svårt att ta i frågor om förtryck; man är snabb och bra på att definiera den offentliga maktens förtryck mot medborgare, men det haltar ofta annars.

Därför är filosofen Jesper Ahlin Marcetas bidrag till antologin välkommet. Han trycker på frihet som frånvaron av godtycklig maktutövning, där statsmakten är en makt bland många som kan inskränka människors frihet.

Mäns våldsutövning är en annan; ”både män och kvinnor lär sig att det är ’normalt’ att män kan vara våldsamma, så att kvinnors trygghet alltid är beroende av männen i deras närhet”, skriver Jesper Ahlin Marceta.

Med andra ord; att vara kvinna är att leva på mäns nåder.

Det är ofrihet som behöver åtgärdas. Det kan och bör göras inom nuvarande politiska system.

Följdfrågan blir därmed: att acceptera rådande system – är det att acceptera rådande förtryck?

I författaren och journalisten Lena Anderssons text blir svaret tyvärr ”ja”.

Hon beskriver det som ”verklighetsfrånvänt” att betrakta det som våldtäkt när en man antar att en kvinna som tidigare har samtyckt till sex även gör det vid ett senare tillfälle. Därför vore det ”omänskligt att bura in mannen i fängelse”.

Det må vara sant, men problemet är framförallt att vi saknar andra verktyg än brottsanmälan för att hantera de komplicerade situationerna som heterosexuellt sex kan leda till.

Det som hade kunnat bli en intressant och viktig text om varför samtycke till sex är svårt blir i stället ett samtycke till en orättfärdig maktobalans.

Det obalansen tar sig fler uttryck. Till exempel tar det sju år att få en endometriosdiagnos, trots att tio procent av alla kvinnor har sjukdomen, skriver Agnes Arpi.

Kvinnor har exkluderats som studieobjekt inom medicinsk forskning därför att deras hormonella skiftningar har ”för många variabler”. Det saknas därför kunskap om hur kvinnor reagerar på behandlingarna.

Kvinnors smärta tas på mindre stort allvar. Vårdgivare utgår ofta från att sjukdomar i kvinnors könsorgan har en psykologisk grund. Genusmedicinsk medvetenhet blir en fråga om liv och död.

Världen är orättvis. Det finns bara två sätt att lösa det: kullkasta världsordningen eller förbättra villkoren inom den.

De nio texterna i ”Feminism – en antologi” försöker göra det senare.

Är det just detta som skiljer liberal feminism från icke-liberal sådan?

Vill man kullkasta världsordningen är det lönlöst att förbättra inom den. Liberala feminister hoppas – kanske naivt – att det går att lösa jämställdhetsproblem – och många andra problem också för den delen – inom den världsordning som på många sätt och gentemot många människor är orättvis.

Det kräver korrekta problemformuleringar och konkreta lösningar. ”Feminism – en antologi” bidrar med både och.