I snart 7 000 dagar har svenska UD ägnat sig åt tyst diplomati i fallet Dawit Isaak. Den svensk-eritreanske journalisten som sitter fängslad för sina åsikters skull.
Hur länge Skellefteå kommun ägnat sig åt ”tyst diplomati” i fallet Åklagarmyndigheten som försvann är höljt i dunkel. Men räknat på 20 år blir det 7 300 dagar.
Tyst diplomati innebär konfidentiella möten, vänskapsrelationer och att det inte skrivs några protokoll.
Ett framgångsrikt koncept? I vissa fall, i andra fall inte.
Nu ska också Skellefteå kommuns tysta diplomati ses i ett bildligt ljus, snarare än i ett bokstavligt.
Men skrivningar som ”Skellefteå kommun bedriver ett aktivt och systematiskt påverkansarbete utifrån bland annat statliga etableringar” och att ”påverkansarbetet tar avstamp i /…/ utvecklingsstrategin 2030” ger inga bra vibrationer.
Att kommunen ska uppvakta regeringen/åklagarmyndigheten för att få tillbaka en fast åklagare till Skellefteå var en av fem motioner som behandlades vid tisdagens kommunfullmäktigesammanträde. Alliansen var avsändare.
Det blev en märklig debatt. Alla partier vill att rättskedjan i Skellefteå ska återupprättas. Men vad som gjorts/görs för att få en åklagare till Skellefteå ville kommunalrådet Lorents Burman (S) inte berätta mer än i väldigt svepande ordalag.
Vilket i sig är märkligt. Nog borde han kunna tala klarspråk. Det handlar ju inte om en bilateral känslighetsfaktor liknande den i fallet Dawit Isaak.
När åklagarna försvann från Skellefteå radades det upp en rad kloka argument varför det var oklokt att centralisera verksamheten till Umeå. Det är argument som inte försvunnit med tiden, snarare förstärkts.
Miljön: I tider med global uppvärmning och förändrat klimat är det svårt att motivera att åklagare åker från Umeå till Skellefteå. 14 mil enkel resa. Ingen kan göra allt, alla kan göra något.
Effektivitet: I tider som dessa, med allt större krav på effektivitet, är det svårt att motivera att en åklagare åker från Umeå till Skellefteå. Fyra timmar tur och retur.
Lägg därtill att Skellefteå växer. Ökar befolkningen lär brottsligheten också göra det. Plus en rad andra mer eller mindre betydelsefulla faktorer. Som att rättssäkerheten förväntas öka med hela rättskedjan på en och samma plats.
Det har gått ungefär 20 år sedan åklagarna försvann. Vad som gjorts och görs för att få dem tillbaka hade varit intressant att veta. Nu när allting är höljt i dunkel är det svårt att inte tänka i banor som: Har det överhuvudtaget gjorts någonting?