Under 2020 har fribeloppet för studenter lyfts bort. På grund av coronapandemin.

Fribeloppet är den maximala summa som studenter tillåts tjäna för att samtidigt få behålla studiebidrag och studielån.

Det var i våras som regeringen, tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, beslutade om detta för att underlätta för alla studerande som gått in och arbetat inom vården eller i andra samhällsviktiga funktioner under coronakrisen.

Genom att ta bort taket för vad man får tjäna riskerar de inte att drabbas av negativa effekter, exempelvis lägre studielån när studierna återupptas.

Ett annat syfte var att underlätta för människor som blivit arbetslösa att börja studera. Vilket gett god effekt.

Nyligen kom krav från Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna om att taket bör slopas även under 2021.

Men regeringen har ställt sig avvisande och återinför fribeloppet på knappt 180 000 kronor per år före skatt från och med årsskiftet. Det är trist. I stället för att återinföra fribeloppet 2021 borde det tas bort helt.

För den som studerar heltid finns i dag krav på att ta minst 75 procent av poängen per termin för att få behålla studiebidrag och lån.

Det är rimligt. Sköter man inte sina studier bör staten inte hjälpa till att finansiera ens uppehälle med studiemedel.

Att det därutöver finns en gräns för hur mycket någon får tjäna vid sidan om är däremot både ogenomtänkt och orättvist.

Det tvingar ned levnadsstandarden för studenter som inte har välbeställda föräldrar som kan hjälpa till med guldkant.

Det skickar även signaler om att den som tar ett personligt ansvar för att bygga en varaktig relation med arbetsmarknaden gör fel.

Fribeloppet har efter att ha kritiserats höjts en del under senare år, framförallt under alliansregeringarna. Men fortfarande gör fribeloppet att studenter, som både kan och vill arbeta extra på helger och kvällar, tvingas tacka nej till arbetspass.

Många unga får även problem när hela lönen från sommarjobbet betalas ut efter halvårsskiftet eftersom den högsta tillåtna inkomsten räknas terminsvis.

Det går visserligen att argumentera för att den som kan arbeta vid sidan om studierna inte bör belasta samhället med att ta lån eller få studiebidrag.

Det ignorerar dock det faktum att de arbeten de allra flesta studenter har inte är några fasta anställningar, och till skillnad från studiemedel inte ger någon trygg inkomst som garanterar att man långsiktigt kan slutföra sina studier.

Det finns också ett värde i att studenter på egen hand har möjlighet att öka sin inkomst i en situation där det är ont om små billiga lägenheter, och hyran ofta tar större delen av de cirka 11 000 kronorna i månatligt studiemedel.

Lånet, som är den största delen, kommer staten oavsett att få tillbaka med ränta när låntagaren börjar arbeta.

I ett kunskapsberoende samhälle bör det vara enkelt och attraktivt att studera. Studenters kontakter med arbetsmarknaden bör uppmuntras så länge dessa inte går ut över studieresultaten.

Den som vill och har möjlighet att arbeta vid sidan om studier bör därför inte bestraffas. Inte heller finns det något värde i att tvinga ned studenters levnadsstandard helt i onödan.

Därför borde fribeloppet slopas permanent.