Elin Larsson är skribent på Liberala nyhetsbyrån
Men vem som ska ta över Centerpartiet är fortfarande oklart. Den före detta Alliansministern Anna-Karin Hatt som det under lång tid pratats om har liksom många andra stängt dörren. Efter många år med Annie Lööf som partiledare borde C haft en god tillväxt av många hungriga kandidater som står redo att ta över, redo att kavla upp ärmarna för sitt parti. Men den bistra sanningen är att få har kunnat växa i Lööfs skugga. Flera utpekade kronprinsar- och prinsessor har lämnat och ingen verkar genuint sugen på att komma tillbaka som det är nu. I slutändan kommer det kanske landa hos den som känner mest lojalitet och plikt, men kommande partiledarskap kräver mer.
Även om få trodde Demirok skulle sitta lika länge som Lööf, så tänkte nog de flesta att han ändå skulle få prövas över ett riksdagsval. Exakt vad som gått fel under de här två åren behöver partiet tillsammans med den nya partiledaren analysera noggrant för att det inte ska upprepas. Detta oaktat vem det är. Det är inte vilka erfarenheter som finns på nästa partiledares CV som kommer vara avgörande för framtiden, det är om nästa partiledare vågar styra och ställa krav såväl internt som externt.
Huruvida Demirok och hans stab vrekligen hade mandatet, modet eller insikten att förändra partiet är oklart. Men ska Centerpartiet lyckas fram till valet 2026 måste nästa partiledare få gå hårt fram och resten av partiet måste dämpa sig. De ofta agiterade interna diskussionerna får tas efter valet. Det kommer bli en utmaning i ett parti som har en självbild av att vara ett platt parti där det kanske också förväntas att en ny partiledare ska resa runt i kretsar för att fika och förankra. Men det finns inte tid för engagerade partister att käbbla och motarbeta varandra om nästa partiledare ska kunna vända trenden.
Centerpartiet borde egentligen ha ett guldläge i politiken. Liberalerna går kräftgång i opinionen och verkar ha det allmänt stökigt bland sina förtroendevalda. Samtidigt har man presenterat sitt ”Vision Selma” som syftar till att L ska bli tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord. Som så ofta med L så verkar dock projektet också präglas av interna slitningar där man fortfarande inte kommit överens om exakt hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Även för Centerpartiet har det inneburit negativa konsekvenser att man inte tydligt kunnat välja sida, samtidigt ger det den nya partiledaren utrymme att hårdfört gå fram med tydlig liberal centerpolitik – det krävs bara någon som är beredd att tala klarspråk.
Vad C vill och tycker saknar samtidigt relevans om man inte samtidigt lyckas få ut det. Partiet får inte återigen fastna i en diskussion ifall de är ett parti för landsbygden eller storstaden och om de är för S eller M utan att kunna ta ställning. Nästa partiledare måste få ta bana väg framåt, utan att för den delen toppstyra på samma sätt som Lööf mot slutet kritiserades för, men de mest högljudda tyckarna måste dämpa sig lite den här gången. Alla falanger kan inte tillfredsställas samtidigt. Risken är annars stor att den nedåtgående trenden för C fortsätter för många år framöver.