Det handlar om vuxna män som gjorde ett aktivt val att lämna Sverige för att ansluta sig till en av de värsta terrorsekter världen skådat. De har stridit för ett kalifat styrt av sharialagar och i många fall begått fruktansvärda handlingar. Nu befinner sig många av dem - de som inte dödades i strider eller hann fly tillbaka till Europa innan IS slogs ned, i fångläger i det kurdiska självstyret i norra Syrien.
Dagens Nyheter har intervjuat anhöriga till några av männen. De är i många fall förtvivlade. En av dessa är Ali vars söner radikaliserades och lämnade Sverige 2013. Den ena dödades 2016. Den andra sonen hamnade när IS föll i ett fängelse tillsammans med andra män som ingått i terrororganisationen. Han lever, mer än så vet inte pappan.
“Det är fruktansvärt. Jag sover max två timmar per natt. Sedan ligger jag vaken, tankarna snurrar men de leder ingenvart. Så håller det på tills larmet går och jag går till jobbet”, säger Ali (DN 13/5).
Enligt DN har Ali under flera år förgäves försökt att få svar på frågan om Sverige kommer att hämta hem hans son, som ju är svensk medborgare. På frågan om sonen ändå inte får skylla sig själv svarar Ali att “alla får tycka vad de vill. Men man kan försöka tänka att det här är någons barn, mitt barn. Jag kan inte bara släppa det”.
Det är lätt att känna sympati för Ali och andra som han, vars anhöriga lever under fruktansvärda förhållanden i fångläger i Syrien. Samtidigt får man aldrig glömma vad de här människorna har gjort sig skyldiga till och varför de en gång mot alla rekommendationer och utan att bry sig om hur det skulle påverka deras familjer, lämnade Sverige.
När Utrikesdepartementet i ett mail till DN meddelar att ”Sverige inte har för avsikt att hämta hem vuxna män som har rest till Syrien för att strida för IS” är det ett fullt rimligt ställningstagande. UD menar att man sedan 2011 har haft den starkaste formen av avrådan för resor till Syrien och dessutom uppmanat svenskar att lämna landet. Att de som valde att ignorera det och gjorde precis tvärt om får skylla sig själva är inga konstigheter. Dessutom bör IS-terrrorister inte belasta det svenska rättssystemet i onödan utan lagföras där de begått sina brott. Enligt Fanny Holm, doktor i juridik som forskar inom internationell straffrätt vid Umeå universitet, och som DN pratat med finns det heller ingen automatisk skyldighet för Sverige att agera för att hjälpa fångarna.
Att några av så kallade IS-kvinnorna, på grund av att de haft oskyldiga barn som annars riskerat att fara väldigt illa, fått hjälp att återvända till Sverige och dömts här betyder inte att samma förfarande är självklart när det kommer till männen, vilka dessutom i många fall haft en betydligt mer aktiv roll i terrorsekten.
För precis som IS-krigarna från Sverige är någons barn var alla de människor som brutalt slaktades av IS också någons barn. Att deras mördare skulle ges hjälp att återvända till det västerländska samhälle de vänt ryggen och troligtvis efter ett relativt kort straff kan leva ett bekvämt liv i frihet och trygghet är helt enkelt oacceptabelt. De kan ruttna där de är.