Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Gratis hit och gratis dit. Många svenskar tycks leva i föreställningen om att en mängd saker i vårt samhälle är gratis. Skolan, delar av sjukvården, tandläkare och mediciner för barn, högre utbildning och så vidare. Det är det definitivt inte. Avgiftsfritt är inte detsamma som gratis. Gratis är när man får något utan någon som helst motprestation. En gåva. Men välfärdssystemet, infrastrukturen, utbildningsinstitutionerna är inte något som pappa staten plockat från himlen och ger sina undersåtar i present, utan sådant vi bekostat själva.
Att människor får A-kassa om de förlorar sitt arbete eller sjukersättning om de blir så dåliga att de inte kan arbeta, ska de tacka sig själva, sina medmänniskor, och inte minst sin arbetsgivare för. Varje krona som via skatten går in i den offentliga kassan har någon arbetat ihop, det får vi aldrig glömma.
Att så ändå görs beror till stor del på osynlighetsprincipen. Om denna skrev Lars Jonung seniorprofessor i nationalekonomi och Erik Norrman fil dr i nationalekonomi vid Lunds universitet, häromdagen (SvD 3/10). Jonung och Norrman pekar bland annat på det demokratiunderskott som uppstår då medborgarna inte är medvetna om vad de egentligen betalar i skatt eller vet var pengarna tar vägen. De konstaterar också att okunskapen tycks vara en medveten strategi från myndighetshåll och går att spåra till införandet av källskatten 1947, då blev det arbetsgivarens plikt att betala in skatt för de anställda. Innan dess var skatten betydligt mer synlig eftersom människor själva var tvungna att ordna med inbetalningar.
Finansminister Ernst Wigforss (S), en av ingenjörerna bakom den svenska välfärdsstaten, hävdade i riksdagen i december 1945 att en fördel med källskatten för den enskilde löntagaren var ”att få slippa se de pengar som man ändå måste lämna ifrån sig”.
På liknande sätt tycks dagens politiker resonera. Rimligtvis är det bekvämt att människor mer eller mindre förs bakom ljuset och inte är medvetna om hur mycket de faktiskt betalar i skatt och går runt och är tacksamma för en massa saker som de betalat själva. Samtidigt innebär okunskapen både en ökad otrygghet och försämrad demokratisk insyn. Om människor till exempel på sitt lönebesked gavs en fullständig bild av de kostnader arbetsgivaren har skulle enskilda kunna se både vad den egentliga lönen ligger på och kontrollera att sådant som pensionsavgiften betalas in.
Det är precis en sådan reform som Lundaekonomerna föreslår: “Det är dags att ersätta osynlighetsprincipen med synlighetsprincipen genom att regering och riksdag stiftar en lag som kräver att alla arbetsgivare visar ett fullständigt lönebesked för sina anställda varje månad. Dagens datateknik öppnar för en sådan lösning eftersom alla uppgifter redan finns hos arbetsgivaren – fast väl gömda för löntagaren” skriver de.
Jonung och Norrman har även gjort en enkel tabell som sammanfattar både arbetsgivarens kostnad och den anställdes direkta skatter och avgifter. En sådan som borde finnas i varenda lönebesked. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) och den övriga regeringen borde omedelbart påbörja arbetet med att förverkliga detta.
Att medborgarna är välinformerade och förstår hur mycket av deras pengar som rullar in till staten fördjupar demokratin. Inte minst eftersom det innebär ökade krav på att våra gemensamma pengar förvaltas väl. Och en större insikt om att inget (i alla fall väldigt lite) är gratis.