Det finns följetonger, och så finns det följetonger.

Frågan om det existerar en tysthetskultur i Skellefteå kommun är en surdeg som dragits i långbänk.

Gång efter annan har Socialdemokraterna ställts till svars för påstådda övertramp. Kommunala chefer som försökt inskränka den grundlagsskyddade meddelarfriheten och/eller efterforskat källor.

Det är förvisso en bra bit kvar världens längsta följetong – den stilbildande amerikanska såpoperan ”Guiding Light” med sina 72 år i tv-rutan och som radioserie – men frågan har debatterats tillräckligt länge nu.

Dags att ändra mycket snack och lite verkstad till lite snack och mycket verkstad.

Förhoppningsvis är någonting stort på gång. I en gemensam debattartikel i dagens Norran går företrädare för samtliga kommunfullmäktigepartier – kommunalråd, oppositionsråd och gruppledare – ut och lovar bot och bättring.

Man vill komma till rätta med den ”tystnadskultur som gör att medarbetare inte vågar lyfta problem”. Det är bra. Man vill också ersätta dagens ”tystnadskultur med en kultur präglad av öppenhet och tillit”. Även det är bra, värt en guldstjärna.

Samtidigt måste kommunens politiska ledning och ledande tjänstemän idka en stor portion självkritik.

Gång efter annan har problemen påtalats. I artikelserien #tystnaden, i Fackebook-gruppen ”Håll käften och lyd” och i vårens artikelserie om kommunens arbetsmiljö.

Många vackra ord har sagts från fullmäktiges talarstol. Men trots alla löften om bot och bättring, om bland annat omfattande utbildningsinsatser och informationskampanjer har problemen fortsatt.

Kommunanställda har (de flesta gånger anonymt) berättat om hur de på olika sätt bestraffats när de lyft problem. Andra vittnar om chefer som sett sig vara predestinerade att sköta all kontakt med media. Och så vidare …

Men hur svårt kan det vara.

Lagstiftningen är enkel. Meddelarfriheten skyddas av två av Sveriges grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tryckfrihetsförordningen ger rätt att meddela uppgifter i tryckt skrift, som tidningar och böcker, medan yttrandefrihetsgrundlagen ger en motsvarande rätt att meddela uppgifter i exempelvis radio- och tv-sändningar.

En meddelare har rätt att vara anonym. En meddelare kan normalt inte straffas. Till detta kommer ett så kallat meddelarskydd, ett förbud mot att forska efter källa och ett förbud mot repressalier från arbetsgivare.

Lagstiftarna har med andra ord tagit det här på största allvar. Tyvärr har alla i Skellefteå kommun inte gjort likaledes.

Kränkningar av meddelarfriheten är ett brott.

Det är bara att hoppas på att utbildningsinsatserna för chefer och medarbetare ger resultat. Skräckscenariot för kommunen hade varit att de inte gör det. Att vittnesmålen om en tystnadskultur fortsätter.

För då handlar det om medarbetare som av en eller annan anledning anser att de kan bortse från vad lagtexten säger.

Frågan är vilket samhälle vi kommer att ha på andra sidan coronapandemin. En hel del kommer förmodligen att vara annorlunda. Någonting som dock inte kommer att förändras är bristen på arbetskraft inom offentlig sektor.

Ska Skellefteå kunna vara med i racet, och på allvar konkurrera om hemtjänst- och annan vårdpersonal, om lärare och förskollärare och en rad andra oumbärliga och samhällsnyttiga yrkeskategorier, måste man gå från att odla en tysthetskultur till att bli en kommun med gott om utrymme för öppenhet, idéer och kreativitet.

Fortsatt bildligt stängda dörrar är ingen väg som bär framåt.