Skolan är i kris.

Lärarna går på knäna.

Sjukfrånvaron för dem som arbetar i skolan har enligt statistik från Försäkringskassan ökat rekordartat det senaste decenniet.

Det är tydligt att den svenska skolan gått vilse på en övergripande nivå.

Att många lärare upplever sin arbetsmiljö som ohållbar drabbar i sin tur eleverna som inte får den undervisning och utbildning som de har rätt till. I värsta fall får det livslånga konsekvenser.

Lärarna är skolans viktigaste resurs. Så länge samhället inte lyssnar på dem och ger dem rimliga förutsättningar att utöva sin profession fortsätter den nedåtgående spiral som varit ett faktum under relativt lång tid.

Att situationen är djupt allvarlig har inte kunnat undgå någon. Allra minst lärarfacken. Därför var förväntningarna höga inför det nya avtal som Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet för en tid sedan slöt med Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Men i stället för en nystart blev avtalet en besvikelse. Kort efter att det presenterats fylldes sociala medier med inlägg från lärare som deklarerade att de upplever sveket från sina fackliga företrädare så stort att de lämnar facket.

En av dessa är läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

På sin Facebooksida skriver hon om hur undervisningstiden ständigt ökar, tiden för förberedelse och uppföljning försvinner och om hur kommunerna fortsätter att ”effektivisera” genom att jaga in lärare i väggen: ”En heltidstjänst kan, till skillnad från i våra grannländer Norge och Finland, innebära precis vad som helst: 16 timmars undervisning eller 25? Ingenting är reglerat för oss, varken klasstorlekar, undervisningstid, löner eller arbetsuppgifter.”

Ingen, inte ens lärarfacken, tycks vara intresserade av att sätta skarpa gränser för att värna lärarnas profession och få stopp på förfallet.

I stället innehåller det nya avtalet fluffiga formuleringar om att ”identifiera framgångsfaktorer i utformning av arbetsmiljö, arbetsorganisation, arbetstid och lönebildning” samt att ”arbetsgivaren ska utarbeta en plan för strategisk kompetensförsörjning.”

Fler möten, mer administration. Med största säkerhet också ännu fler undervisningstimmar är vad som väntar landets lärare.

Inte undra på att många är förtvivlade. I en debattartikel i Expressen (9/4 2021) vädjade lärarna Alexander Skytte och Pernilla Wallgren till civilsamhället om stöd.

De skrev att deras ”yrkesstolthet räcker inte längre till för att mätta allas munnar. Vi behöver er hjälp nu: medborgare, föräldrar. Vi behöver er hjälp att rädda vår svenska skola som håller på att drunkna i nedskärningar och ekonomiska sidointressen.”

Det är ofattbart att det här tillåts pågå år ut och år in utan att någon sätter ned foten.

Skollagen har förvandlats till en chimär och lärarna står maktlösa mitt i effektiviseringsraseriet.

I Sverige har vi sedan länge haft en, oftast välfungerande, modell där fackförbunden gör upp med arbetsgivaren om vilka villkor som ska gälla. Men när det inte fungerar och följderna blir för allvarliga måste staten ta sitt ansvar. Där är vi nu.

Det behövs tydliga regler om sådant som antal undervisningstimmar och klasstorlek. Annars kommer skolkrisen att förvärras ytterligare.