Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat varje år sedan 2007.
Det är de goda nyheterna. De dåliga är att det med nuvarande takt kommer att ta över 100 år innan inkomstgapet sluts, enligt ett betänkande som Kommissionen för jämställda livsinkomster presenterade i januari.
Anledningen diskuterades på ett seminarium anordnat av tankesmedjan Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) (3/5 2022).
Till att börja med är det viktigt att skilja på begreppen lön och inkomst, mellan ersättningen för en viss arbetad tid och den disponibla summa individen har. I den senare ingår även kapitalinkomster, bidrag och inkomster från näringsverksamhet.
Det finns förstås ett samband mellan de två, men de är inte liktydiga. Lönegapet har till exempel minskat snabbare än inkomstgapet.
En av förklaringarna därtill är att kvinnor jobbar deltid – inte sällan ofrivillig – i högre utsträckning än män. Färre arbetade timmar kommer förstås att synas i plånboken, även om ersättningen per arbetad timme är likvärdig.
En tydlig effekt är också att skillnaderna mellan mäns och kvinnors inkomster drar iväg först när de skaffar barn.
Det är då kvinnor i högre utsträckning går ner i arbetstid, och tenderar att minska pendlingsavståndet till arbetet för att i stället ta lägre betalda jobb i närheten av hemmet.
Enligt en analys som SNS presenterade i fjol, baserad på dansk data över kvinnor som genomgått IVF-behandling, gick de miste om ungefär 500 000 kronor de första tio åren efter att de fött sitt första barn.
Kanske minskar kvinnors fokus på karriär när de blir föräldrar, och det i sig vore inget problem. Att lönearbeta behöver inte vara meningen med livet. Skillnaderna i livsinkomst kan likväl upplevas som orättvisa.
I stor utsträckning är det kvinnors livspusslande som får ihop vardagen för män.
Än är det långt kvar tills män och kvinnor, med den feministiska författaren Märta Tikkanens ord, ”står i bredd”.
Vad är då lösningen?
Det är nödvändigtvis inte lätt att politiskt tackla de många små privata val som leder till skillnaderna i utfall.
Även om det finns en poäng i den klassiska feministiska devisen ”det privata är politiskt” – som pekar på att kvinnans roll ofta kopplats till den privata sfär som ska stå utanför politisk påverkan, vilket använts för att dölja eller avfärda jämställdhetsfrågor – är upplevda intrång i familjelivet likväl impopulärt.
Lika delad föräldraförsäkring är en reform som ofta lyfts fram som lösning, men som upplevs inkräktande och styrande.
Att korta den redan långa försäkringen, för att inte subventionera kvinnors frånvaro från arbetsmarknaden längre än nödvändigt, kan vara ett mer genomförbart förslag.
Att många kvinnodominerade yrken, med låga löner och mycket ofrivillig deltid, finns i offentlig sektor är också värt att fundera över.
Det finns också privatekonomiska lösningar, som den som vill kan tillämpa.
Det går att pensionsspara åt sin föräldralediga partner, att internt i relationen ekonomiskt kompensera för hemarbetet. Att män stannar hemma och vabbar eller plocka undan disken mer kan vara ett sätt att stå i bredd, en insättning på ett ISK kan också vara det.
Det privata är politiskt, men det politiska är också privat.