Lagstifta om rätt till äldreboende

In absurdum vill många kommuner tvinga gamla och sjuka människor att bo kvar hemma. Trots att det faktiskt inte är i enlighet med lagen. Äldre rättigheter måste därför stärkas.

Det som när man är ung, frisk och stark kan verka som ett nederlag är för många gamla, ensamma och sjuka en avlägsen dröm som kommunerna vägrar infria.

Det som när man är ung, frisk och stark kan verka som ett nederlag är för många gamla, ensamma och sjuka en avlägsen dröm som kommunerna vägrar infria.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2023-10-24 07:30
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

I lagen står det att gamla människor ska ha rätt att leva ett värdigt liv. Vad det egentligen betyder verkar det dock inte finnas någon tydlig definition av. Inte mer än att äldreomsorgen ska utformas så att de äldsta ges möjlighet att ”att leva och bo självständigt under trygga förhållanden” och ha en ”aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra”.

Frågar man de ansvariga i många av landets kommuner betyder det i alla fall inte att det är en självklarhet för den som är gammal och sjuk att få plats på ett särskilt boende där det finns personal närvarande och man är garanterad den hjälp. I stället försöker politiker och tjänstemän i det längsta tvinga människor att bo kvar hemma med hemtjänst, eftersom det är billigare. Ibland blir situationen i det närmaste absurd med hemtjänstpersonal som springer hem till människor sju-åtta gånger om dygnet för att hjälpa till med allt ifrån toalettbesök till mat och städning.

Det hem som under stora delar av livet varit människors trygga plats och som för yngre och friskare människor känns som en självklar rättighet att kunna bo kvar i, blir ett fängelse inom vilkas väggar gamla gamla personer med stora vårdbehov tvingas leva sin sista tid i ensamhet, ångest och förnedring.

I en insändare i DN (19/10) berättar en anhörig om hur hennes 94-åriga mormor nekats äldreboende och nu inte duschat sedan i maj, inte borstat sina tänder och inte fått bajsa på tio dagar. Mormodern klarar inte av att ta sig till badrummet själv eftersom hennes fysiska och kognitiva tillstånd är så illa. Hon får knappt i sig någon mat eftersom hemtjänsten inte har tid att stanna och sitta med utan måste rusa vidare. Ändå säger de ansvariga biståndshandläggarna nej.

Fallet är långt ifrån unikt. Tvärtom ser situationen ut på liknande sätt i stora delar av Sverige. Trots att de äldre blivit fler har antalet platser på äldreboenden minskat med 40 000 sedan millennieskiftet. Det är var fjärde plats. Från norr till söder bemöts gamla, sjuka och rädda människor med kalla handen. Många som sökt särskilt boende hinner dö innan de får en plats, andra avlider strax efteråt eftersom det gått så långt att man i många fall behöver vara döende eller i slutskedet av en demenssjukdom för att få ett ja.

Orsaken till att det ser ut som det gör är den så kallade kvarboendeprincipen, som från början var tänkt som en möjlighet för de äldre som ville att kunna bo kvar hemma så länge som möjligt med hjälp av hemtjänst. I dag drivs denna in i absurdum av ansvariga politiker och tjänstemän. Kanske för att det för den som är frisk och stark har svårt att föreställa sig den otrygghet och ångest som uppstår när man är skör och i stort behov av hjälp och gärna skulle välja bort sådant som eget kök eller badrum för en möjlighet att få äta med andra, kissa när det tränger på och komma ut i friska luften. Men också för att spara pengar.

Är det något som inte är rimligt att använda som budgetregulator ute i kommunerna så är det just våra allra äldsta och sjukastes trygghet. De som slitit och släpat och byggt vårt land ska inte behöva ligga i sin egen avföring eller dö i ensamhet. KD har tidigare föreslagit att man bör lagstifta om att alla över 85 år som önskar ska garanteras plats på ett trygghets- eller äldreboende. Det är på tiden att det förverkligas. Godtycke eller snål kommunekonomi ska inte avgöra om människor får en värdig ålderdom.