Tidigare under veckan röstade riksdagen igenom en ny lag om utlandsspioneri.
Lagen gör det straffbart, med upp till åtta års fängelse, att röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten, och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller mellanfolklig organisation.
Sverigebilden i våra diplomatiska relationer blir på så sätt, i princip, överordnad den tredje statsmaktens (= medias) möjligheter att granska landets internationella förehavanden. Likt vad som gäller i många mindre demokratiskt nogräknade länder.
Det nya brottet ska förvisso vara försett med ett undantag från det straffbara området; om gärningens syfte kan anses ”försvarligt” är tanken att man inte ska kunna bli dömd till ansvar.
Problemet är bara att detta undantag – som Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson också pekade på i tisdagens SVT Aktuellt (15/11 20202) – endast framgår i lagens förarbeten. Lagtextens ordalydelse är i juridisk doktrin överordnad vad som står i förarbetena.
Eftersom det inte kommer att vara möjligt att få något förhandsbesked, kring vad som är olagligt och vad som inte är det, är risken uppenbar att lagen leder till självcensur bland journalister.
Straffet kommer också, till skillnad från andra yttrandefrihetsrättsliga brott, att kunna träffa såväl källan som avslöjat något, journalisten som skriver om det och tidningens ansvariga utgivare. Lagen är effektivt utformad för att tvinga pressen till återhållsamhet i fråga om rapportering kring för landet känsliga frågor.
Låt oss inte låtsas som någonting annat.
Två exempel som Jesper Bengtsson tog upp, som skett i relativ närtid, och som kanske inte hade kommit till allmänhetens kännedom om lagen trätt i kraft är granskningen av planerna på en svensk vapenfabrik i Saudiarabien 2012, och avslöjandet från den dåvarande svenske FN-chefen Anders Kompass om utbredda sexuella övergrepp av franska FN-soldater 2017.
Uppgifterna kan från svensk synvinkel anses vara komprometterande med avseende på landets säkerhet. Men betyder det att avslöjandena inte borde ha kommit upp till ytan?
Ett av ändamålen med en vittgående pressfrihet och meddelarfrihet är att missförhållanden kan stävjas genom risken att de avslöjas. Detta ändamål kringskärs effektivt av den nya lagen.
I regeringsformen finns möjligheten att vilandeförklara en grundlagsreform i ett år om tio riksdagsledamöter begär det. Denna möjlighet kan dock förbises om lagförslaget samlar fem sjättedelar av ledamöterna bakom sig.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som ville göra just detta – hade behövt få med sig ett ytterligare ett parti för att det skulle kunna ske.
Liberalerna, som i våras reserverade sig mot förslaget i konstitutionsutskottet, har sedan dess bytt fot.
Partiledaren Johan Pehrson (L) medger till och med att han gärna hade sett att lagen förtydligades kring försvarlighetsundantaget, men tycker samtidigt att det säkerhetspolitiska läget påkallar brådska (Aftonbladet 15/11 2022).
Trots den överväldigande majoritet som står bakom förslaget har det varit svårt för media att hitta representanter som vill försvara det offentligt. Därför har nödvändig diskussion och debatt.
Det är talande för vad riksdagen i veckan röstade igenom: En lag som gör Sverige till ett mindre fritt land.