Vad ska vi ha kyrkan till?

Frågan är tillspetsad, men relevant.

Ska den vara en plats för en minskande skara troende, eller en samhällsaktör, en röst för solidaritet och humanitet, en röst för dem som inte når fram genom mediebruset?

I dagens samhälle behöver kyrkan vara både och.

Den måste ges möjlighet att vara politisk, vara en röst i samhällsdebatten i sakpolitiska frågor.

Kyrkan är politisk. Tro ingenting annat. Den styrs i samverkan mellan biskopar, präster och diakoner och demokratiskt valda beslutsfattare. Politiker som hamnat där för att partierna tror att de kan företräda deras åsikter på ett klokt sätt.

Frågan är hur mycket religionernas anhängare ska ”blanda sig i” samhällsfrågorna? Och omvänt hur mycket politiska partier ska blanda sig i kyrkofrågorna? Det är en debatt som inte bör tystas ner utan debatteras rakt och öppet.

När jag växte upp var de ”politiska prästerna” sällsynta. Det var i varje fall så jag upplevde det. Kanske för att barndomshemmet var sekulariserat. Vi gick inte i kyrkan. Inte ens på julottan.

Första mötet med en ”politisk präst” var som lokalredaktör i Kävlinge. Jag blev inbjuden till presskonferens. Väl där gick prästen till angrepp mot kärnkraftverket. För honom var det självklart att engagera sig mot någonting med potential att rasera det som Gud skapat. Det var ungefär så han uttryckte det.

När kyrkan skildes från staten – i varje fall officiellt, riksdagspartierna har klamrat sig fast, som om statskyrkosystemet var kvar – var KG Hammar ärkebiskop. Hans teologiska inriktning skapar debatt än i dag och det sägs med jämna mellanrum att han bidrog till att göra kyrkan mer politisk.

Det gjorde han rätt i.

Märk väl politisk i betydelsen att vara en röst i samhällsdebatten. Inte partipolitiskt eller ideologiskt färgad.

I dag heter ärkebiskopen Antje Jackelén. Hon är, precis som KG Hammar, en flitig samhällsdebattör. Nu senast i frågan om ett obligatoriskt språktest för den som vill bli svensk medborgare.

Enligt Svenska kyrkan borde förslaget, som har stort stöd i riksdagen, inte genomföras. Svenska kyrkan menar att det riskerar att öka segregationen och särskilt drabba kvinnor och lågutbildade.

Det går att ha synpunkter på förslaget som sådant.

Det går också att ha synpunkter på att Svenska kyrkan tagit ställning. Men det ska den göra. Frågan är ute på remiss och berörda myndigheter och aktörer ges möjlighet att lämna synpunkter på förslaget. Vilket Svenska kyrkan gjort.

På Twitter kritiseras Svenska kyrkan för att vara alltför politisk.

Men det är ju precis vad kyrkan ska vara. En röst i samhällsdebatten, en röst för solidaritet och humanitet, en röst för dem som inte når fram genom mediebruset. En politisk röst, dock inte partipolitisk.

Svenska kyrkan är fortfarande en stor och stark röst i samhällsdebatten. En röst som många lyssnar till. Oavsett om orden kommer från en predikstol, i ett remissvar, i en debattartikel eller på sociala medier.

I tider som dessa när den auktoritära nationalismen och nationalkonservatismen växer sig allt starkare behövs kyrkans röst i samhällsdebatten. Den behöver stärkas, inte tystas.

Kyrkan är fortfarande en del av staten, på samma sätt som staten fortfarande är en del av kyrkan. Skilsmässan var mycket kosmetiska, men som i realiteten innebar en ganska liten förändring.

Med drygt 20 år i backspegeln klamrar sig riksdagspartierna fortfarande fast i kyrkopolitiken. Att släppa inflytandet över kyrkan lär inte ske frivilligt. Den plattformen är alldeles för viktig för de politiska partierna – både till vänster, i mitten och till höger – för att man ska lämna sitt inflytande och därmed också kyrkan som ett redskap att omdana samhället.

Det är bara att hoppas att kyrkan är stark nog att hålla sig borta från partipolitiken, från ideologierna. Att den orkar stå upp för solidaritet, humanitet, sammanhållning och medkänsla.

I den kontexten är det oroande att ärkebiskop Antje Jackelén lämnat Twitter, i varje fall för tillfället.

Så här skriver hon i ett inlägg: ”Tar twitterpaus. Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, Svenska kyrkan och samhället. Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden. Men: den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den!”

Vi behöver inte gilla alla budskap som framförs. Det viktiga är engagemanget i sig. Att kyrkan bryr sig i ord och handling.

Kyrkan får inte förvandlas till en ”menlös ’opolitisk’ hobbykyrka”, som Brita Häll skriver i en ledare i Kyrkans Tidning (3/11 2020).