Jämställdhet är bra. Det finns det inga tvivel om. Inte minst inom näringslivet där kvinnor har mycket att tillföra. Inte för att de är kvinnor dock, utan för att hälften av befolkningen består av kvinnor och inom den gruppen finns en oändlig mängd klokskap, kompetens, erfarenhet, utbildning och engagemang. Under lång tid har också utvecklingen gått åt rätt håll. En rapport som stiftelsen Allbright släppte i somras där de tittat på könsfördelningen i 361 börsbolag visar att andelen kvinnor i ledningsgrupper det senaste året ökat från 27 till 28 procent medan andelen kvinnor i styrelser ligger på 36 procent. Visserligen inte 50-50 men om man utgår ifrån hur ovanligt det var med kvinnor på toppositioner inom näringslivet för bara ett par decennier sedan, är det goda siffror.
Ändå finns det de som inte är nöjda. Johanna Norberg, vd för Danske Bank Sverige skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter (11/9) att Sverige bör ta efter Norge och Island och börja kvotera in underrepresenterade grupper i bolagsstyrelser som ett sätt att ytterligare tvinga upp statistiken och garantera att tillräckligt många kvinnor har en topposition inom näringslivet.
“Genom att lagstadga om ett minimikrav på 40 procent skulle Sverige visa sitt ledarskap inom jämställdhetsfrågor och fungera som en förebild för andra länder. Det skulle också vara en positiv insats för att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft och främja mångfald och innovation i bolagsstyrelser och företagsledningar. En symbolisk åtgärd som kan inspirera till positiva förändringar och uppmuntra fler företag att aktivt arbeta för en jämnare könsfördelning på högsta nivå”, skriver Norberg.
En lagstiftning av den typ Norberg efterfrågar vore mycket olycklig. Redan i dag är det ytterst få företag som inte är medvetna om fördelarna av att ha en jämn könsfördelning eller vill gå miste om den kompetens som finns på hela arbetsmarknaden. Att det trots det ser väldigt olika ut kan bero på flera saker. Som att styrelserna i vissa bolag fortfarande befolkas av individer sprungna ur en tid då kvinnor inte i samma utsträckning satsade på en karriär inom företagsvärlden. Och på att vissa branscher fortfarande lockar betydligt fler män, eller för den delen kvinnor. Bristen på mångfald – ur flera perspektiv – är självklart något som är viktigt att arbeta med underifrån för att förändra. Men det är inget som bör tvingas fram från politikerhåll.
I grund och botten måste privata bolag också ha rätt att själva besluta vem de vill ha i sina styrelser. Människor är dessutom så oändligt mycket mer än sitt kön – eller sin etnicitet, sexuella läggning eller andra medfödda kriterier som ibland används som skäl att kvotera. Vad som avgör om man sitter i en bolagsstyrelse eller inte bör inte handla om vad man har mellan benen.
Att lagstifta om kvotering skulle skicka signalen om att kvinnor inte förmår ta steget in i bolagsstyrelserna på egna meriter och leda till ett ifrågasättande av oerhört många drivna kvinnor och deras kompetens. Därför måste politikerna säga nej till såna förslag som Johanna Norberg för fram. Kvinnor kan – utan kvotering.