Kronvittnen är en åtgärd som är väl värd att pröva

I grunden är det en vettig princip att belöna kriminella som väljer att alliera sig med samhället och vända skuggvärlden ryggen.

Trots kritik från Lagrådet väljer regeringen att gå vidare med förslaget om kronvittnen.

Trots kritik från Lagrådet väljer regeringen att gå vidare med förslaget om kronvittnen.

Foto: Henrik Montgomery/TT Nyhetsbyrån

Ledare2022-03-21 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lagrådet sa nej.

Justitie- och inrikes­minister Morgan Johansson (S) sa ja.

Trots kritiken väljer den socialdemokratiska regeringen att gå fram med ett förslag om att införa kronvittnen.

”Jag väljer att gå på utredarens och de brottsbekämpande myndigheternas bedömningar”, var justitieministerns förklaring när han uttalade sig om beslutet i Sveriges Radio (14/3 2022).

I korthet går förslaget ut på att brottsmisstänkta ska kunna få lägre straff, förutsatt att de lämnar uppgifter som hjälper polisen att utreda andra personers brott.

Förslaget och regeringens beslut att köra över lagrådet har fått kraftig kritik.

I Aftonbladet (14/3 2022) kallar kriminalreportern Oisín Cantwell kronvittnen för en ”ovanligt usel idé”. Detta eftersom uppgifter från kronvittnen skulle behöva bedömas med försiktighet av domstol.

Risken finns ju att kriminella skulle lockas till att ljuga för att få lägre straff.

Lagrådet påpekar att kronvittnessystem tenderar att dras med en moment 22-problematik: incitamenten att lämna uppgifter blir starkare om belöningen är större samtidigt som alltför stora belöningar riskerar att underminera tillförlitligheten.

Dessutom behöver åklagaren i ett tidigt skede kunna uppge för den misstänkte hur stor en straffreduktion kan tänkas bli, vilket skapar risken att bedömningen görs utifrån bristande uppgifter.

Överlag kokar Lagrådets yttrande ner till att ett kronvittnessystem inte bedöms vara särskilt effektivt i arbetet mot brottsligheten, samtidigt som det innebär påtagliga risker för rättssäkerheten.

Nackdelarna anses överväga fördelarna, varför man avråder från att införa ett sådant system i Sverige.

Invändningarna kan inte fnysas bort, och överlag bör politikerna vara varsamma med att köra över lagrådet. Men att som Oisín Cantwell föreslår, göra Lagrådets yttrande bindande, framstår som en dålig idé.

Frågan om ett kronvittnessystem ska införas eller inte är, precis som Lagrådet påpekar i sitt yttrande, politisk. Och som justitieministern påpekade finns det andra instanser som är positiva inför förslaget.

Juridisk expertis är relevant, men bör inte ges en sådan särställning och tillåtas överpröva och låsa politiken.

Förslaget lär gå igenom. Stödet i riksdagen är starkt. Kronvittnen lär bli ännu ett verktyg i kampen mot gängkriminaliteten. Med tanke på de senaste årens skrämmande utveckling känns det som en åtgärd värd att testa.

Svårigheter med tillämpningen kan benas ut över tid, men i grunden är det en vettig princip att belöna kriminella som väljer att alliera sig med samhället och vända skuggvärlden och dess lojaliteter ryggen.

En straffreduktion är kanske tillräckligt som incitament för att göra det.

Den viktiga poängen här är dock att inget ensamt förslag kan knäcka gängkriminaliteten. Det behövs en hel verktygslåda och verktygen är beroende av varandra.

Kronvittnen kan göra skillnad, men större sådan i kombination med ett stärkt vittnesskydd.

Inget verktyg fungerar i alla situationer, men är bra att ha tillgängligt när det behövs. Trots lagrådets kritik finns det anledning att lägga till kronvittnen i svenskt rättväsendes verktygslåda.