Statsminister Ulf Kristersson (M) slog tisdagen 22 august fast i SR:s P1 Morgon att Turkiet och Ungern säger ja till Sveriges Natoansökan i höst. ”Jag litar på vårt handslag”, sa han i programmet. Statsministern utgår från deras möte i somras då Erdoğan lovade ett turkiskt ja senast i oktober. Kristersson stödjer sig på Natomötet i Vilnius i juli där Turkiet åtog sig att godkänna Sveriges medlemskap så snart som möjligt och låta sitt parlament fatta ett slutgiltigt beslut när det öppnar i oktober. Ungerns parlament, som också ska besluta i frågan, förväntas öppna den 25 september.
Men dit är det fortfarande en bit kvar. Det framgick tydligt när den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans mötte Ungerns premiärminister Viktor Orbán söndagen i Budapest 20 augusti. Föga förvånande anser nu Erdoğan att Sverige inte uppfyller kraven för att hans parlament ska kunna ratificera vårt inträde i Nato. Givetvis anspelar Turkiets president på de uppmärksammade koranbräningarna.
Samtidigt har den irakiske aktivisten Salwan Momika ansökt om tillstånd för tolv ytterligare sammankomster där han avser att bland annat bränna en koran. Manifestationerna ska genomföras i Stockholm, Malmö och Örebro under de kommande tre veckorna.
Momikas arrangemang må vara respektlöst och ett illa valt sätt att uttrycka en åsikt. Att det sårar många muslimers tro är också uppenbart. Det kan sannolikt också förvärra hotbilden mot landet.
Däremot är det inte olagligt och heller inte en fråga för regeringen – i rättsstaten Sverige är det polisen som ger tillstånd till allmänna sammankomster. Vad som är lagligt att säga och göra vid dessa är också begränsat av bland annat lagen om hets mot folkgrupp.
Samtidigt hamnar Sverige i strålkastarljuset i muslimska länder varje gång en koranbränning genomförs och upprörda muslimer protesterar. De ger givetvis president Erdoğan en ursäkt för att fortsätta hålla Sverige på halster i Natofrågan.
Att Ulf Kristersson och hans regering står inför ett dilemma är därför en underdrift. Turkiets förhållande till USA och Ryssland ligger långt utanför hans inflytelsesfär, vår förmåga att till exempel övertala USA att sälja ytterligare stridsflyg till Turkiet får sägas vara klart begränsade.
Samtidigt kan en regering på hemmaplan ändra i ordningslagen eller genomföra andra lagändringar som gör det svårare för aktivister som Momika och Paludan att förarga och provocera. Vilket den alltså inte bör göra.
Dels för att varje ingrepp i yttrandefriheten i sig är klart allvarligt och måste övervägas mycket noga. Att göra det för att blidka en president med diktatoriska befogenheter i ett land föga känt för en utvecklad yttrandefrihet borde givetvis vara fullständigt uteslutet.
Vi känner redan nu av president Erdoğans nyckfullhet. En ändring i ordningslagen riskerar därför att bara följas av ytterligare krav på anpassning.
Ytterst handlar detta oförblommerade narrspel om att Erdoğan vill kunna köpa försvarsmateriel av USA samtidigt som han vill kunna fortsätta att spela under täcket med Ryssland. Landet befinner sig i en djup ekonomisk svacka med stort behov av förbättrade handelsrelationer med omvärlden.
I det sammanhanget har Sverige blivit en spelbricka där Turkiet inte lär släppa in oss i Nato förrän man kramat ut mesta möjliga ur situationen, kanske rentav ett avtal om nya amerikanska stridsflygplan.
Ulf Kristersson spår, men Erdoğan rår.