Med socialdemokrater och miljöpartister i regeringen har miljö- och klimatpolitiken präglats av stora ord och ineffektiv handling.

Symbolpolitiska åtgärder och fiskala skatter, maskerade som miljöskatter – exempelvis plastpåseskatten och kemikalieskatten – har införts samtidigt som man ignorerat reformer med stor potential.

Det har varit tydligt inte minst inom klimatpolitiken. Där har Ulf Kristerssons blivande regering chans att göra stor skillnad.

Mer pengar behöver satsas på återställandet av våtmarker, som binder koldioxid, och fossila subventioner bör fasas ut. På längre sikt är ett kraftigt utbyggt och välfungerande energisystem en förutsättning för klimatomställningen.

Högerregeringen kommer att riva hindren för ny kärnkraft – en extremt välbehövlig reform – men måste också skapa förutsättningar för en utbyggd förnybar energi. Miljötillstånd måste bli enklare att få, för såväl vindkraft som för kärnkraft, och de pågående miljöprövningarna av vattenkraften får inte leda till alltför stora bortfall när allt fler områden ska elektrifieras.

Man borde också utreda möjligheterna att ta hand om spillvärmen från kärnkraftverken, exempelvis för att odla räkor eller tomater. Det är obegripligt att en femtedel av den energi som produceras i Sverige skickas rakt ut i havet.

Den ogenomtänkta avfallsförbränningsskatten ska avskaffas vid årsskiftet – och bör inte återinföras. Däremot bör man utreda andra styrmedel för att mindre plast ska eldas i kraftvärmeverken och för att mindre jungfrulig råvara ska användas vid tillverkningen.

Den kanske största utvecklingspotentialen finns dock inom koldioxidinfångning, som de rödgröna märkligt nog varit ointresserade av. Fler satsningar och styrmedel för så kallad Carbon Capture and Storage kan innebära kraftigt minskade utsläpp på medellång sikt.

Miljöpolitiken är dock större än klimatfrågan, och det finns mycket att göra bortom minskade klimatutsläpp.

En akut åtgärd blir att tillsätta en utredning om den tiaminbrist som drabbat en lång rad arter främst i och kring haven men också på land. Bottentrålning bör förbjudas i fler områden.

En återinförd skatt på kväve och kadmium i konstgödsel skulle ha goda miljöeffekter, men måste kombineras med åtgärder som på annat håll stärker jordbrukets konkurrenskraft och ekonomi.

Stödet till de artrika naturbetesmarkerna och slåtterängarna måste öka. Subventionerna till det ekologiska jordbruket bör samtidigt fasas ut och ersättas med styrmedel eller stöd som kan öka den biologiska mångfalden i det mer effektiva konventionella jordbruket.

Liknande modeller kan också övervägas i skogsbruket.

I somras tillsattes en utredning om hur styrmedel kan utformas för att göra ekonomin mer cirkulär. Den kan ge intressanta förslag på hur materialflöden kan styras om och hur skatter kan utformas för att bättre ta vara på de resurser vi har.

Förutsättningarna är goda för Kristerssons regering att göra konkret skillnad inom miljöpolitiken.

Nu är det dags att visa att även högern kan vara grön.