Det är ingen överdrift att beskriva Tidöavtalet som en omläggning av svensk kriminalpolitik i repressiv riktning.

Humanitetstanken i straffsystemet, föreställningen att en människa inte definieras av sitt brott och rättssäkerhetsaspekter som att staten ska betrakta sina medborgare som oskyldiga tills dess att motsatsen är bevisad, är delvis avsedda att lämnas därhän.

Bland förslagen finns införande av hemliga tvångsmedel utan krav på brottsmisstanke, att häktning ska kunna göras obligatorisk i fler fall utan att särskilda häktningsskäl finns, tillåtande av anonyma vittnen, att polisen ska tillåtas provocera fram brott för att kunna gripa fler brottslingar, att polisen ska kunna visitera vem de vill i vissa områden och sätta upp kameror i princip utan begränsningar, att det blir möjligt att döma till förvaring utan uttryckt tidsgräns och att det görs svårare att bli villkorligt frigiven.

Samtidigt som allt fler ska spärras in för allt mindre allvarliga brott är också tanken att Kriminalvårdens kostnader per intagen ska minska. Denna ambition är förståelig. Kostnaden för att hålla någon inspärrad är drygt en miljon kronor om året – och expansionen av fängelseplatserna måste kunna motiveras finansiellt.

Att kostnaden är vad den är har dock en god anledning: ambitionen är att de intagna ska lämna den brottsliga banan efter fängelsevistelsen och effektiv behandling är dyr. Redan i dag vittnar emellertid Kriminalvården om att befintliga resurser inte kan tillfredsställa behandlingstanken. Med ännu lägre kostnader per intagen kan man praktiskt taget vinka adjö till idén som sådan.

Det tycks uppenbart att flera förslag kommer att stöta på patrull från de opolitiska tjänstemännen på justitiedepartementet och från ledamöterna i Lagrådet.

Vissa av förslagen riskerar nämligen att stå i strid med Sveriges åtaganden i förhållande till EU och till Europakonventionen.

Europadomstolen har exempelvis uttalat att anonyma vittnesmål inte får vara utslagsgivande för en fällande dom i brottmål. I den mån regeringen vill följa europarätten riskerar vissa av förslagen därför att bli rena skrivbordsprodukter.

Sett ur det perspektivet – att det förmodligen kommer att skilja en hel del mellan vad som står i avtalet och de färdigutmejslade lagförslagen – hamnar Sverigedemokraternas förhandlingsframgångar i ett annat ljus.

Kanske har Liberalerna gått med på flera långtgående skrivningar med tanken att de ändå inte kommer kunna bli verklighet. Risken är stor att regeringens tuffa tag mot gängbrottsligheten mest blir hårda slag i luften.