Det finns inget magiskt med årsdatum, inte heller nu när vi klockar ett år av Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina. De allra flesta ukrainares krigsverklighet 24 februari 2023 skiljer sig inte märkbart från föregående dag.
Men det kan ändå vara ett tillfälle för många, framför allt utanför Ukraina, att tänka lite extra på detta pågående övergrepp. Det är tid för självkritik men även för erkännande av ukrainarnas prestation och uppoffring.
Ansvaret för masslakten ligger först och främst på Ryssland. Men skulden måste bäras av fler. Västs mångåriga förnekelse, önsketänkande om och eftergivenhet gentemot Ryssland har bäddat för denna aggression.
Det har funnits flera tillfällen att säga ”stopp” eller åtminstone lägga ordentliga snubbeltrådar för Moskva. Det första var i slutet av februari 2014 då Ryssland började annektera Krim.
Den ukrainska regeringen var svag och landets armé utplundrad. Inte desto mindre hade Ukraina kunnat göra tillräckligt med väpnat motstånd för att fördröja ”de gröna männen”, tvinga Ryssland agera öppet och förmå väst att bekänna färg. Så blev det inte eftersom västländerna bad Ukraina att inte agera militärt mot annekteringen. För att undvika upptrappning, hette det.
Men upptrappning var just vad Ukraina fick i form av hybridkriget i Donbas. Makthavarna i Moskva såg hur lätt det gick på Krim och tog nästa steg. Det var det andra tillfället för väst att agera med allt från fredsbevarande trupp till vapenhjälp till ukrainarna. Inget av det skedde. Orsak? Åter igen påstådd risk för eskalering.
Det tredje tillfället för att försvåra rysk aggression var från 2015 då väst hade en möjlighet att mer beslutsamt rusta upp den ukrainska armén, gärna i kombination med angreppsavskräckande västerländsk truppnärvaro i landet. En hel del militär hjälp gavs till Ukraina, inte minst i form av mycket värdefull soldatträning som ukrainarna har nytta av i dag. Men stödet var inte i närheten av en ukrainsk förmågehöjning av det slag som nu snabbgenomförs mitt under ett totalt krig.
Varför gjordes inte denna upprustning tidigare? Just det, för att inte provocera Ryssland. Resultatet vet vi. Ryssland samlade resurser och slog till med full kraft bland annat från ryskockuperade områden i Ukraina. Eller, annorlunda uttryckt, områden som vi har accepterat att Ryssland ockuperat, för att inte Ryssland skulle eskalera.
Och så hade det sannolikt fortsatt, om inte ukrainarna hade gjort det som de inte kunde och av väst inte fick göra i februari-mars 2014. De slog tillbaka och gjorde det bra. Den ryska armén stoppades och besegrades i slaget om Kiev. Kriget har fortsatt och blivit utdraget men den ukrainska staten – och den ukrainska demokratin – har överlevt.
Många i omvärlden har överskattat Rysslands militära förmåga. Om det har det sagts mycket. Men man har även underskattat Ukrainas omställning från en försvarsmakt med bara 6 000 stridsdugliga soldater 2014 till en krigarnation 2022.
Landets motstånd har gjort intryck på människor världen över. President Volodymyr Zelenskyj har imponerat med sitt mod och sin retoriska klarhet. Västländerna har tvingats att helt tänka om – sluta upp helt på Ukrainas sida med det artikulerade målet att besegra Ryssland. Det innebar även att Europa tagit avgörande steg för att bygga sin ekonomi utan beroende av rysk fossil energi.
Vid sidan av det militära stödet till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har EU tagit emot fyra miljoner ukrainska flyktingar. Två miljoner av dem korsade unionens gräns under det fullskaliga krigets två första veckor. Med det har Europa visat att det kan hantera mycket stora flyktingströmmar om det bara bestämmer sig för det. Smarta och smidiga regelverk för mottagande av människor på flykt är en följd av politisk vilja.
Fortsättningen handlar om uthållighet. Ukrainarna har den, eftersom de inte har något annat val för sin överlevnad som nation. Egentligen har inte västländerna det heller. En krigsutgång som belönar rysk aggression innebär en farligare värld för oss alla.