Ena dagen en ihärdig argumentation för rätt till heltid. Andra dagen förs det fram tankar om arbetstidsförkortning i form av sex timmars arbetsdag eller fyradagarsveckor. Det är inte lätt att hänga med i svängarna när de socialdemokratiska snillena spekulerar.

Enligt S-kvinnors ordförande, det tidigare statsrådet Annika Strandhäll, som är en av dem som tagit fram Socialdemokraternas uppdaterade samhällsanalys, handlar S visioner om kortare arbetstid om att skapa rättvisa på arbetsmarknaden. S anser att det är ett problem att sådant som ökad flexibilitet och möjlighet att arbeta färre timmar i dag främst kommer vissa i tjänstemannagruppen till del.

Att så är fallet är dock inte särskilt märkligt. För den som har ett arbete som inte kräver närvaro på en viss plats vid förutbestämda tider, blir flexibiliteten naturligtvis större. I de flesta tjänstemannayrken är det inte heller antalet arbetade timmar som arbetsgivaren huvudsakligen betalar för, utan för att ett antal arbetsuppgifter och uppdrag ska genomföras i tid och på bästa möjliga sätt. Att arbeta med så kallad förtroendetid innebär visserligen att det ibland går att sluta tidigare och åka och uträtta ärenden mitt på dagen. Men också att vederbörande kan bli sittande sena kvällar eller helger med arbete som måste göras klart.

Att hantera jobbsamtal och deadlines på lediga dagar är något många i offentlig sektor eller servicebranschen slipper. Är man ledig är man ledig. Det har också ett stort värde. Att driva på för arbetstidsförkortning i yrken där många arbetsgivare har svårt att rekrytera kompetent och erfaren personal är dessutom väldigt riskabelt. Sådant som sjukvård, omvårdnad eller undervisning kräver kontinuitet och närvaro för att fungera och en lärare är inte utbytbar hur som helst. En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön, vilket är vad S vill se över, skulle dessutom få allvarliga ekonomiska konsekvenser för såväl offentlig sektor som det privata näringslivet. Att korta arbetstiden i yrken som kräver närvaro på arbetsplatsen innebär att det måste anställas fler personer för att utföra samma arbetsuppgifter. Något som tveklöst leder till ökade kostnader. Väljer arbetsgivaren då att minska antalet anställda istället för att anställa fler, kan det leda till ökad stress, sämre tillgänglighet och kvalitet. Samt i värsta fall ökad arbetslöshet.

Att det finns yrken som i dag präglas av alltför mycket stress och behöver betydligt bättre arbetsvillkor är ett faktum. Särskilt tufft är det ofta i kvinnodominerade arbeten inom LO-kollektivet. Men istället för att stirra sig blind på färre timmar som lösning, vore det klokare att fokusera på att skapa lugnare och mer välfungerande arbetsmiljöer, att öka flexibiliteten och att främja möjligheten för individen att i högre grad påverka sitt schema. Så skapas en mer hållbar arbetsmarknad som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare.

Villkor är dock inget politiker kan lagstifta om, där ligger ansvaret primärt hos arbetsmarknadens parter. Men just Socialdemokraterna har ju ett nära förhållande till delar av fackföreningsrörelsen och där finns tveklöst påverkansmöjligheter. Rättvisa är inte att alla på arbetsmarknaden ska ha det likadant. Däremot att ingen ska gå under av stress eller behöva känna sig helt maktlös på jobbet.