Liberalerna presenterade både nya förslag och en sammanställning av tidigare utspel på den presskonferens som partiledaren Johan Pehrson i förra veckan höll tillsammans med den skolpolitiske talespersonen Fredrik Malm (26/8 2022).
Liberalerna försöker av allt att döma återta rollen som Sveriges skolparti.
Det förtroende som partiet länge åtnjöt i skolfrågan har dalat, och enligt en Novus-mätning är det i stället Socialdemokraterna som har störst förtroende bland väljarna när det kommer till skola och utbildning (Sveriges Television 22/8 2022).
Med sitt förslag på en genomgripande friskolereform lyckas Liberalerna åtminstone återta rollen som skolpolitisk idéspruta.
I kontrast till den sakpolitiskt ihåliga presskonferens som Socialdemokraterna höll på herrgården Harpsund innehöll Liberalernas presentation en lång rad konkreta förslag.
Nytt var förslaget att införa ett vinstförbud de första åren efter att en friskola startas eller köpts upp. Detta för att mana till långsiktigt ägande snarare än till snabba klipp.
Att belägga vissa skolor med vinstförbud har Liberalerna föreslagit tidigare – om än i annan form.
Att skolor som inte åtgärdar problemen, efter att de prickats av Skolinspektionen, ska kunna sanktioneras med vinstförbud låter så självklart att man snarare undrar varför det inte redan är så.
Det är lika märkligt som att det gick över 15 år mellan friskolereformen och grundandet av Skolinspektionen.
Genom att ta initiativ, för att stärka den tillsynsmyndighet som startades under Jan Björklunds tid som skolminister, bygger Liberalerna vidare på sitt politiska arv. Så drivs månglarna ur skolan.
Liberalerna vill också rulla tillbaka 1990-talets kommunalisering. Tanken att lyfta upp ansvaret på statlig nivå, för att nedskärningar i barns framtid inte ska användas för att balansera budgeten i kämpande kommuner, är inte helt utan poäng.
Liberalerna vill komplettera det med tydliga lagkrav på vad en skola är.
Men ökad centralisering kan samtidigt frikoppla beslut från lokala förutsättningar. Att förflytta huvudmannaskapet är en omfattande och resurskrävande reform att sjösätta, och för strikta formkrav riskerar att bli både stelbenta och hämmande.
Mardrömsexempel är lätta att förfasas över – en bokhylla i en korridor är inget substitut för ett skolbibliotek – men bortom dem finns ofta ett flertal godtagbara alternativ. Det är tveksamt att en skola, som råkar ligga vägg i vägg med ett folkbibliotek, får mest undervisningskvalitet för pengarna genom att anställa egna bibliotekarier.
Liberalernas största skolpolitiska miss är synen på konfessionella friskolor, som man helt vill förbjuda.
Alla barn ska erbjudas en sekulär skolgång, heter det. Det är ett ”brott” mot synen på att mångfald är positivt och att föräldrar snarare än politiker ska få välja. En uppfattning som annars verkar vara grundmurad i partiet.
Just värnandet av valfriheten är annars den största förtjänsten med Liberalernas skolpolitik – som knappast är felfri. Men även solen har som bekant sina fläckar.
I slutändan måste det dock medges att Liberalerna uppvisar långt större reformlusta och idérikedom än det parti som för tillfället innehar skolministerposten och väljarnas förtroende i skolfrågan: Socialdemokraterna.
Utmaningen är att lyckas demonstrera det tills på valdagen.