Kommunerna måste sluta skära ner på lek och idrott

Grunderna för ett aktivt liv läggs i barndomen och bidrar till hälsa genom hela livet.

Ledare 19 februari 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Svenska barn rör sig för lite.

När Världshälsoorganisationen WHO undersökte barns hälsovanor i 45 länder under 2017 och 2018 hamnade Sverige i botten vad gäller fysisk aktivitet.

Bara 12 procent av flickorna och 17 procent av pojkarna i undersökningen fick tillräckligt med motion.

”Stoppa massrivning av lekplatser”, skriver flera debattörer i en debattartikel i Svenska Dagbladet (14/2 2021).

Ett flertal kommuner har valt att riva lekplatser för att kunna spara in på underhållskostnaderna. För många familjer blir det längre till närmaste lekplats – och ett större projekt att ta sig dit.

Utvecklingen verkar gå mot färre men större lekplatser som ska förse ett större område med den lekyta som krävs.

Lekplatser har dessutom blivit en allt mer standardiserad affär för att kunna möta ökade säkerhetskrav. Över landet brer falldämpande gummiasfalt ut sig.

Ingen vill såklart att barn ska skada sig. Men allt hårdare tolkningar av föreskrifter kan slå fel.

Enligt Märit Jansson, docent i landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), tolkas säkerhetsföreskrifterna ofta alltför snävt i dag. Klätterträd och annan naturmiljö kapas ofta eftersom de inte bedöms följa rekommendationerna.

Fasta, prefabricerade lekredskap ses ofta som det enda alternativet. Detta trots att forskningen visar att barn behöver lära sig ta och bedöma risker i sin lek, samt att barn behöver kunna manipulera miljön omkring sig – tillåtas använda fantasin och bygga kojor. Är en mer centraliserad och standardiserad barnlek verkligen vad vi vill sträva efter?

För något äldre barn, som växt ifrån gungor och klätterställningar, kliver i stället idrotten in för att uppmuntra sunda rörelsevanor.

Tyvärr konstaterade Riksidrottsförbundet i en undersökning 2017 att hälften av kommunerna upplevde att idrottsföreningar tvingas säga nej till intresserade barn för att det saknas lämpliga idrottsanläggningar.

Enligt siffror från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) låg antalet anläggningar 2014 på samma nivå som i början av 1990-talet. Trots att befolkningen under samma period ökat med över en miljon.

Ytor för spontanidrott saknas också på många håll.

Dessutom är underhållet av befintliga anläggningar ofta eftersatt eftersom kommunen inte har råd.

Idrottsminister Amanda Lind (MP) har öppnat för att undersöka hur staten kan ta ett större ansvar för att stötta kommunerna. Men troligen behöver även privata investeringar komma till stånd.

Det verkar inte saknas investeringsvilja,. Men regelkrångel gör det svårt att få avkastning.

Att se över den så kallade 51-procentsregeln i Riksidrottsförbundets stadgar, som innebär att 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag ska innehas av föreningens medlemmar, kan vara en start.

För lekplatsernas del kan det kanske vara värt att se över om andra aktörer kan ta över driften från kommunerna. I vissa orter har bostadsrättsföreningar fått ansvara för enskilda lekplatser, vilket kanske är värt att testa på fler håll.

Enligt Karlshamns kommuns beräkningar innebar en avvecklad lekplats en besparing på runt 8 000 kronor per år. En summa som bör vara inom räckhåll för många föreningar.

Grunderna för ett aktivt liv läggs i barndomen och bidrar till hälsa genom hela livet.

Det kan inte vara barn och unga som får betala priset när kommuner ska balansera budgeten.


Ämnen du kan följa