Sverige befinner sig i en djup ekonomisk kris. Allt är dyrare. Mat, boende, el, drivmedel, kläder och nöjen, samtidigt som lönerna urholkats. Enligt organisationen Företagarna ökar antalet konkurser i rekordfart. Även många större arbetsgivare kämpar och har fått dra ned på verksamheten till följd av ökade kostnader och en fallande svensk krona. För enskilda innebär det förlorade jobb, svårigheter att betala räkningar och att antalet svenskar som hamnat hos Kronofogden slår rekord.
Allra värst är det för dem som redan före krisen levde på existensminimum. Människor som under lång tid har befunnit sig i ekonomiskt, ofta även socialt, utanförskap. För dem har situationen blivit ohållbar.
Visserligen har vi Sverige ett offentligt skyddsnät. Men maskorna i nätet är grova – betydligt grövre än de flesta tror – och många är de som faller igenom. Det är inte lätt att navigera bland de regelverk och krav som omger rätten till ekonomiskt bistånd. Men inte ens många av de som har rätt till stöd för avslag på sina ansökningar.. För en del människor är det också förknippat med både skam och skuld att vända sig till kommunens socialkontor.
Då finns civilsamhället. Organisationer som Stadsmissionen, Räddningsmissionen, Svenska kyrkan, Hela Människan och Rädda Barnen möter människor i ögonhöjd och sträcker ut handen när det är som svårast. På senare tid har flera av dessa organisationer märkt en ökad tillströmning av hjälpsökande som aldrig tidigare behövt söka stöd. Barnfamiljer, pensionärer och ungdomar som inte har råd med mat och hyra.
Redan i somras fattade regeringen beslut om att på grund av det ansträngda ekonomiska läget anslå 50 miljoner kronor i statsbidrag till organisationer som arbetar med människor som befinner sig i utsatta situationer. Pengar som i september fördelades via MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Nu i januari fick myndigheten ett permanent uppdrag från regeringen att fortsätta satsningen med att fördela statsbidrag riktade mot denna grupp. I den nya potten finns 56 miljoner kronor för MUCF att fördela.
Att regeringen ser utsattheten och satsar för att minska den är utmärkt. I ett helhetsperspektiv är 56 miljoner kronor dock inte särskilt mycket och förhoppningsvis tillförs betydligt mer pengar i framtiden. Särskilt om det tar tid för den svenska ekonomin att stabilisera sig.
De viktiga civilsamhällesorganisationer som arbetar med och mot ekonomisk och social utsatthet finansieras huvudsakligen av gåvor från privatpersoner och företag. Gåvor som minskat avsevärt de senaste åren eftersom många av dem som tidigare haft det relativt gott ställt, och gärna bidragit med en slant i insamlingsbössan eller via Swish, nu måste dra in på allt som inte är absolut nödvändigt. Det samtidigt som behoven av hjälp ökar.
Att via ökade statsbidrag se till att hjälporganisationer som Stadsmissionen med flera har resurser är ett av de bästa sätten att mildra krisens värsta effekter. Alternativet, att vända bort blicken och låta våra medmänniskor slå hårt i botten, hade varit betydligt kostsammare, både mänskligt och samhällsekonomiskt.