Många av oss har redan hört alla de argument som föräldrar och andra vuxna drar fram när de egna ungarnas skärmtid ska försvaras. Barnen blir duktiga på engelska, TikTok-danserna uppmuntrar till rörelse och spelen är en orgie av kreativitet med samma verkshöjd som film och litteratur. På skärmen kan barnet pyssla, rita och öva matte. Bra, va?

Nja, inte alldeles bra. Under de senaste månaderna har landets slöjdlärare larmat om att elevers finmotorik försämrats. Problemet är bristen på mängdträning hos dagens unga, där de begränsade timmarna i en sy- eller träslöjdssal inte räcker till. Att kunna klippa rakt med sax, skissa, knyta, pilla, räta ut, borra, kapa och byta en skruv har plötsligt blivit föremål för samma ojämlikhet bland barnen som läskunnigheten. 

Vissa barn kommer från hem med böcker i bokhyllorna och föräldrar som läser, andra inte. Somliga barn kommer från hem med föräldrar eller far- och morföräldrar som övat dem i manuella färdigheter. Andra skippar pärlandet, mekandet och pysslandet och reder sig med kardborreskor och mobiltumme. Det senare är inte en bra strategi för det barn som ska rustas inför livet och dess utmaningar. 

Inte heller är det en lämplig strategi på ett samhälleligt plan. Ett land som önskar stärka sin beredskap behöver en stor andel vuxna medborgare som kan reda sig själva. En verktygslåda, nål och tråd är en bra början, men det behövs också människor vars manuella bildning sträcker sig så långt att de kan använda verktygen.

Under flera år har slöjd varit föremål för en politisk diskussion, där ämnet har betecknats som både onödigt och lite flummigt. I höstas efterlyste Dagens Nyheters ledarsida mod att i samband med slopandet av ”elevens val” också skära ned på slöjd, musik och bild för att frigöra tid åt bland annat samhällskunskap och naturkunskap.

Denna hållning stannar inte i skolan. I en tid när politiker och debattörer gärna talar sig varma för både kulturarv och medborgarnas resiliens, är insatser som främjar medborgarnas kunskaper i att exempelvis laga sina egna ytterplagg bort- eller nedprioriterade. I stället kategoriseras sådana folkbildande insatser som exempel på statligt slöseri. Nyligen kritiserade tidskriften Smedjan ”knypplingsbidragen” från pytte-myndigheten Nämnden för hemslöjdsfrågor. Med sitt blygsamma anslag på omkring tolv miljoner kronor och 2,5 anställda excellerar myndigheten i sporten reta upp högerdebattörer som vill varva sina jag-berikade essäer med småroliga exempel på ovarsamhet med skattemedel.

Varsamhet med skattemedel är förstås en dygd. Men att stärka kommande generationers förmåga att hantera praktiska problem som kräver manuella lösningar är ingen dum idé. Detta oavsett om det sker i skolan eller som ett led i ett livslångt lärande. När staten med försiktiga medel främjar allmogekonsten, minoriteternas ofta utrotningshotade slöjd eller bara uppmuntrar ett par tanter i Värmland som vill fläta fram ett dussin näverkorgar, är det snarare exempel på väl använda skattemedel som främjar just de färdigheter som dagens och framtidens samhälle behöver. Att somliga politiker och debattörer fortfarande låter som trumpna tonåringar som inte förstår vitsen med slöjd är förvånande. Men än finns det tid att växa upp.